Åsa

Ikväll flippar jag mellan politiska texter och mellansnack, barnsångs-shower i vardagsrummet och sorgsna svenska ballader för kärlekens skull. Mitt i allt detta virkas görstora flodhästar och assmå prinsesstårtor men inget kontigt i det. Nej, det är bara så skönt med variation. Kontraster.

När jag åker hem från jobbet är jag allt som oftast dötrött i huvudet. Så trött att jag inte vill tänka mer på jobb och de flesta radioprogram som går på eftermiddagarna är helt utom min smak. För att spänna av och koppla bort har jag därför skaffat mig en ny hobby. Vanligtvis bryr jag mig inte så mycket om de bilar jag möter men för att skapa avkoppling har jag nu börjat kika på alla som sitter i de mötande fordonen. Det finns kanske inte så mycket att säga efter denna korta empiriska studie men det är ändå sjukt vad mycket folk petar i näsan i bilen på eftermiddagarna! Kanske är de på väg hem från väldigt dammiga och lortiga jobb eller så har de låtit bli hela dagen för att någon alltid skulle se det om de gjorde det tidigare, vad vet jag. I bilen kanske de liksom jag slappnar av och känner att de är ifred, för vem skulle glo in i mötande bilar? Själv föredrar jag att skruva upp en skiva till orimlig volym för att blåsa ur dagens funderingar ur skallen istället för att peta ut dem ur snoken...

Jag brukar föredra att skriva och publicera blogginlagg med tillhörande bilder. Det blir liksom lite mer spännande och levande så, men idag finns anledning att göra det motsatta.

Igår slutade jag jobbar vid fyrasnåret, stannade till på Ica på hemvägen och så fort jag fått av mig jobbväska, matlåda, musikpärmspåsen och krypit i den mjuka helgbrallan så gav vi oss iväg. Jag, Viktor, liggunderlaget, filten, kakorna, chipsen, solglasögonen, den torra cidern som stått sig kall i kylskåpet i över en vecka och champagneglasen.

Nere vid sjön, i slänten som sluttar mot solen på eftermiddagen satt vi sedan utan klocka för att slippa tänka på tiden. Därav den medvetet valda saknaden av både kamera ocheller mobil. Alltså inga bilder i detta inlägg, men oh sicken skön början på en fantastisk helg.


<3

Japp, för att på tisdag är det lön och det gör inte ett dugg. Jag brukar aldrig räkna ner till lön för det brukar sällan vara särskillt näta tomt på kontot men nu ekar det snart. Idag har jag veckohandlat, och då har jag verkligen handlat för en hel vecka på sju dagar med inkluderade matlådor och hela kalaset gick på 112:-.
Om vi äter lyxmat? Inte direkt. Om vi svälter? Inte alls! Det vore genant att gnälla med mat på bordet, värmen påslagen i elementen och tv-avgiften betald.

Här hemma har vi som rutin att Viktor lagar maten. Inte mig emot, han är så duktig på mat och jag är duktig på att äta. Dessutom har jag för dåligt tålamod för att laga god mat och för många andra saker som jag vill göra. Därför hör till rutinen att jag plockar/städar medan Viktor lagar mat, annars skulle jag leva med dåligt samvete, det erkänner jag. Idag skulle jag hugga tag i matrummet tänkte jag men jag hann inte längre än att tänka det förrän Viktor kom upptassande för trappan och upplyste mig om att jag kanske lika gärna skulle kunna städa "mitt eget" rum istället. Jag förstår inte vad han menar... Som att det skulle behövas.

Vi ses på andra sidan strutureringen av pyssel. Med viss risk för sjukskrivning resten av veckan!

Gårdagsmorgonen bjöd på en fantasiskt intervju med Patti Smith i samband med att hon snart ska få polarpriset. Hela intervjun var väldigt inspirerande men den del som var mest fantstiskt för mig var den där hon svarade på frågan om hur hon kommit igenom den stora sorg hon drabbats av då både hennes man och flera nära vänner gått bort under samma år. Hon sade något i stil med att alla människor tillelats ett liv och det har man skyldighet att leva det hade hon gjort för hon älskar livet men för det hade hon saknat sin man.
Jag hade ingen direkt bild av personen Patti Smith innan det här och blev glad och lite stark av att se en person som henne.

Gårdagskvällen bjöd på ännu en person som gjorde mig glad och lite stark. Emil Jensen, vilken kille, och han kunde prata han. Han pratade nästan lite mycket som han spelade men det kvittade för killen vet vad han snackar om och för mig och oss som orkade lyssna fanns där många tänkvärda ord. Vi åkte iväg en snabbis på "Sköna gröna Grebo" för jag var sugen att se honom och det var ett gott val.

Lite stark+lite stark=ganska stark. Sådana här lördagar borde man ha lite oftare.

För ett par veckor sedan besökte vi dalarnas södra del för lite brölopp och sånt. När vi på hemvägen passerade "Hed" stannade vi för första gången på en loppis som funnits där i alla de år jag åkt vägen mellan Avesta och Värna. Inte trodde man att det skulle vara någon succé att stanna på loppis i skogarna däremellan och fråga mig inte var det egentligen ligger men som en ren chansning och utan att gissa alltför mycket så ligger Hed någonstans i trakterna kring Köping/Kungsör/Fagersta. En bit bort helt enkelt. Och nog blev det en upplevelse på sitt vis!

För att komma till sak så hittade jag mitt i all bråte en burk. En burk med lock.
När vi småpratat med tanten som 1. bodde på loppisen, 2. förvarade alla loppispengar i bh'n efter stöld i magväskan under disken och 3. pratade lite skit om en annan tant som sålde saker i samma lokal, betalade vi och var redo att gå. Nej tack, ingen påse sade vi. Då säger bh-tanten:

-Förresten!...jag gillar saker med lock.
-Jaha, där ser man.
-Ja, för där kommer inget in!
-Nej det har du ju förstås rätt i.

Så kom det sig att jag kom hem med en burk med lock där inget kommer in...om man inte öppnar locket då.

Allt faller på plats och vet på något märkligt vis var det ska vara. Trots att jag varit ledig i en evighet och inte haft någon ordning på nästan någonting. Massor av saker skulle bli gjorda på semestern men vi har nästan inte gjort ett dugg, och det gör inte heller ett dugg för vi har haft det bra. När hösten kommer och vi blir trötta på skrikiga fritidsbarn, arbetslöhet, att äta pannkakor och blodpudding...eller vad det må vara så kan vi väl ställa oss i källaren och måla möbler då istället?!

Imorgon börjar jag jobba på riktigt, i två dagar. Jag har fått två veckor i sommar men onsdag, torsdag blir på rätt ställe, med rätt ungar och arbetskamrater. Min nya arbetsplats. Det känns helt sjukt, men så skönt och jag hoppas att Björklund inte ställer till det mer än han redan gjort, men det tar vi då, för inte ska han tror att han får härja som han vill. JAG kommer då inte hålla truten i alla fall!

I helgen ska Viktor på bröllop i Avestatrakten och jag ska vara chaufför och andas dala-luft. Kanske kan det kännas naturligt att åka förbi Sjövik och titta på platserna där allting började för ganska snart fem år sedan...


Mycket på en gång från en som inte kan hålla truten men ändå inte bloggar på en månad. Men det är okej.
Allt är okej just nu. Jag ska bara få ner pulsen lite, vilopulsen, vila.

 

 

Själen då? Jag kan ju inte plocka ut den ur kroppen och spänna fast den på piggar av plast? Nej där blir det knivigare men med en mörk sommarkväll och med visst perspektiv på livet i bakhuvudet, med tänksamma ord och vackra toner bredvid och runtom mig kan jag kanske släppa allt en stund och bara vara. Jag kan i alla fall försöka att inte lägga schema för hösten den första av dagar på min första "semester". Något i mig skriker "Stopp! Stanna semestern! Spring nu inte iväg för du kommer ändå vara så kort!" men ändå kan jag inte vara här och nu. Kanske är det det jag behöver öva på efter att i åratal ha strävat efter att göra så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Disken ligger kvar till imorgon i diskhon och inte kommer gardinerna att fålla sig av sig själva. Det enda som görs ändå är gräset som växer helt av sig själv, men den magin kan jag gärna sitta i min solstol och bara se på när det sker...kanske måste jag hitta magin igen.



...och i förhållande till livet i stort?

Just nu är jag inne i ett skapande flow. Samtidigt som jag vill måla en stor tavla tillsammans med Viktor har fotosuget kommit tillbaka, jag vill pärla, jag vill virka och sticka. Det finns ingen hejd, men jag måste nog på något vis bestämma mig för en sak i taget, eller kanske två, men med allt på en gång blir det liksom lite hattigt. Det blir ingenting av allting. Nu har jag suttit och letat pärlor på nätet till att börja med men så hittar jag ingen sida som är tillräckligt bra då den jag beställt från förut har lagt ner. Kanske är jag för trött och borde sova?

Imorgon ska jag vara hemma och få massor saker gjorda. DÅ kanske jag kan bestämma mig och fatta dessa svåra beslut...var jag ska köpa pärlor och vilket djur jag ska virka och så!

Inte alla detaljer kräver lika mycket arbete, svett och slit som vårt lilla, lilla grönsaksland. Igår hämtade vi äntligen hem en av de detaljer jag längtat efter mest. Vi knallade iväg till min mormor och morfar som bor oföskämt, lyxigt nära och hämtade hem en häst! Och inte vilken häst som helst. För att göra en lång historia lite lagom kort men ändå berätta hur det gick till, mest för att jag själv inte ska glömma historien så kommer här lilla Nores resa.

Min morfar Algot hade en bror vid namn Henrik. Henrik drev ett snickeri. Där arbetade Gunnar som var fosterbarn i min morfars och Henriks familj när de var små efter att hans mamma gått bort vid förlossningen. Morfar och Henrik hade en bror till, Einar. När han fick barn, sonen Olle, byggde Gunnar en gunghäst till honom. En bra stund senare var min mamma på besök hos Einar med med mormor och morfar. Hon hittade hästen i en garderob och blev kär vid första ögonkastet. Trots att hon bara var en liten snorvalp var hon bestämd på det här med hästen. Hon skulle ha den. Jag antar att bilarna inte erbjöd kombiutrymme på 60-talet och mor, mormor och morfar åkte hem från skåne, utan häst. Litet senare anlände hästen med tåg till Sturefors och levererades därifrån med mjölkbilen till Viggebyholm, gården som morfar arrenderade och mamma växte upp på. Därefter har hästkraken haft många hårda år. Mamma hade den ute vilket inneburit att det massiva träet ibland trillat itu. Det har ju en tendens att bli lite fuktigt ute under de svenska somrarna. Gunghästen har gått från medar till hjul och tillbaka till medar och slutligen fick häststackarn ny man och svans efter lång och trogen tjänst. Den häst som fick sätta frisyren till för att träklumpen skulle fräschas upp var Nore, en häst på Viggeby som jag nu bestämt ska få namnge hästen som kommit hem till oss. För några år sedan (efter att ha lekt med hästen som liten) hittade jag åter denna fantstiska skapelse som i mormor och morfars garderob och blev kär vid detta ögonkastet. Inte ska detta fantastiska konstverk stå i en garderob mera...nu står han hemma hos oss. Nore.

 

Häromdagen var jag på en intervju, en mycket smickrande sådan där jag blev kallad utan att annons för tjänsten ens kommit ut...men nog om skryt, förutom att jag fått jobbet...;) Till det hela hör att jag nu känner att jag faktiskt ska komma igång och jobba på riktigt. "Riktigt" och "riktigt" jag har ju jobbat som bara den sedan januari, men nu får jag en fast tjänst och det känns både stimulerande och overkligt på samma gång. För att komma in i det här undrar jag vilka yttre attribut jag ska ta till för att försöka känna mig mer om en fröken. Att heta fröken Åsa på msn känns inte nog...det jag funderar på är att skaffa glasögon. Synen är det inget fel på men det kanske spelar mindre stor roll...?

Men nya fräknar på armarna kan jag bara konstatera att jag, utan att bli ett dugg brunare, har inlett solsäsongen.
Idag har solen tagit under tiden som jag grävt grönsaksland och flyttat rabarber, räfsat torrt gräs och skramlat för att skrämma huggormen i skogskanten. Katten och jag har jobbat hårt i trädgården medan Viktor tittat på med ond rygg.

Denna superlånga helg fortsätter imorgon och jag är så glad både över det, att jag ska jobba på tisdag och att det är dags för intervjuv på torsdag. Förutom det stortrivs jag i Värna och kommer snart bli mera på häng och annat för nu är det mycket i skallen. Inte nog med att det finns lådor, uppackning och fixning kvar. Man ska få ihop sommaren, hitta jobb och lösa det här med lärarlegitimation också. För inte är vi kompisar angående detta heller, Björklund och jag...