Åsa

Förutom att Viktor försov sig till sin opponering i morse kunde inte dagen ha börjat bättre. Jättetrist för honom, men förhoppningsvis löser det sig ändå, och jag själv ser det lite som en seger för mitt kontrollbehovande. Inte behövde jag ställa någon klocka för att han skulle upp tänker jag och klappar mig själv på axeln. Förutom det lilla missödet har min morgon som sagt varit fabulös. När jag väl kom upp ur sängen (låg och stickade och tittade på morgontv) vid halv tolv-tiden satte jag i mig lite frukostlunch (det heter så när man äter båda samtidigt, fast i en måltid) och gick tillbaka till sängen. Framåt halv ett hade jag väl kläder på.


Nu har jag fixat det sista inför mitt sista seminarie och min sista redovisning på lärarutbildningen. Känns inte så dumt ändå. Gratulationer kan lämnas i kommentarsfältet nedan efter klockan 14:30 imorgon!


Nu ska jag dra mitt strå till den här stora stacken och gå och återvinna lite plats och panta burkar. För pengarna köper jag ingredienser till bullar. Det finns varje dag något att fira och idag är det min fina vän Uffe som fyller år. Grattis älskade vän. Jag kan äta en bulle åt dig också.

Uffe och jag i våran ungdoms dagar.

 

 

 

Jag kommer inte ihåg när jag skrev att jag packat den första flyttlådan, men nog är det över två månader sedan iaf?! Just nu fyller det bara på här hemma. Fast jag bär ut en låda i bilen då och då så tycks de ändå bara bli fler. Det kan möjligtvis bero på att det finns lite saker här hemma som inte ens packats ner än. I helgen proppar vi bilen så full vi kan och törs innan jag dumpas i Värna och jag hoppas att de här turerna med bil ska göra lite skillnad när det väl blir mars månad och vi ska ut på riktigt. För inte är det jättekul att packa och vara på väg i tre-fyra månader utan att få komma på plats och dessutom ha halva lägenheten (vi bor ju bara i en tvåa) full med kartonger.

Självklart skulle jag sitta uppe ännu längre igår. Så länge att jag till och med missade scrubs. Efter det plöjde jag på i min nya fantastiska bok..."Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Eftersom den ligger etta på alla pocketlistor så har väl alla andra läst den. Men om inte, så kan ni göra det nu.

Efter att jag läst klart kunde jag fortfarande inte sova och "Hej litteraturen" på kunskapskanalen fungerade inte heller, det var för intressant tror jag. Där låg jag med katten bredvid mig i vad som tycktes vara timmar medan Viktor satt uppe och förberedde ventilering till idag. Inte hade jag någon ventilering att vara nervös över. Ingen skola alls faktiskt. Men lik fördömt så låg jag där och kunde inte sova. Kanske ska det bli lite spännande att ta examen och börja jobba ändå...men mest av allt är det läge att vända tillbaka dygnet.

I takt med att jobben trillar in enligt tidigare dagars beskrivning och med ett jämnt flow inser jag att det är läge att tänka till om dynget. Dygnet och dess timmar och hur man (jag) nyttjar dem. Ska jag börja jobba mellan 07:00 och 07:45 på mornarna och innan dess ha hittat rätt, läst in mig på dagsplanering, artigt ha presenterat mig för någon eller några ordinarie och räkna in 30-45 minuters resväg på det så kanske man inte kan vänta med att gå och lägga sig till efter 23:00 bara för att få somna till scrubs.


Jag blir nästan rastlös i benen av att somna utan TV men det är nog en vana det är läge att börja vänja sig av med. I tre och ett halvt år har mina dagar aldrig (förutom på praktiken) börjat före halv nio, och då med en resväg på typ tio minuter.


Jag längtar nästan redan efter att bli mer morgonpigg igen, det är egentligen mer min grej. På kvällarna får jag ingenting gjort ändå.


Men det kanske räcker att vänja sig av vid scrubs nästa vecka?!

I lördags blev jag hastigt och lustigt bokad på lite jobb på det ställe som varit mitt sommarjobb och extraknäck sedan jag flyttade hit. Jag har alltså varit på det där stället i nästan tre år och inte en enda gång har jag gått därifrån och känt mig bedrövad över det. Jag har trivts så himla bra, både på grund av arbetsplatsen, arbetskamraterna och de boende damerna. En av de saker jag kommer sakna mest med Falun är det där stället.


När jag åkte dit i lördags eftermiddag med Musikkollektivet 50x50 i bilen (ett band som jag för övrigt vill rekommendera även om jag gjort det förut) kändes det nästan som att det var sommar igen och att jag skulle få även denna sommar på galgberget. När jag sedan gick och lade mig i jourrummet i lördagsnatt var det inte långt ifrån att jag började planera en stranddag vid stångtjärn inför den stundande och lediga söndagen.

Ganska snart insåg jag att det fortfarande är januari, vilket här i norrland betyder att snön är kvar, och att tiderna förändras. Kanske skulle det här bli den sista natten inför den sista morgonen på det ställe som kommit så nära mitt hjärta. Alltid ska jag minnas detta jobb med glädje över den kärlek som det, och personerna runt det gett mig.

Åsa Wärn, inte längre omsorgsassistent-timvikarie.

 

Idag har vi (jag) slagit på stora trumman här hemma på herrhagsvägen. Nog för att jag hoppats på att det ska trilla in lite vikariat efter examen men jag har ändå förberett mig på det värsta. Det värsta för mig har då inneburit att springa på loppisar, renovera möbler, planera möblering och sy gardiner. Jag hade kunnat stå ut med det värsta också men nu bara öser Linköping jobb över mig. Kanske är det ett snälla-kom-hem-nu-Åsa,-Linköping-har-saknat-dig, eller så är det bara så här det är. Jag kommer kunna få jobba lite.

 

Även om jag varit inställd på att överleva loppisar och mysfixande så känns det ganska nice att ha jobb framför sig istället. Det är ju trots allt lite anledningen till att jag ska innebo hos mina päron för ett tag. Det är ju trots allt lite på grund av att det är det här jag vill som jag läst till lärare i tre och ett halvt år. Nu ska jag träffa ungar! Snacka om bonus, snacka om skräll, men kanske kommer till och med februari att gå runt. Vilken examenspresent!

 

 

Linköping, jag har nog saknat dig också.

 

 

 

Inför hösterminen 2010 valde jag att söka kursen Nyfiken på naturvetenskap, den kurs jag läser nu. Många av de fantastiska vänner jag läst med hittils skulle läsa Ped III, den kurs jag läste i våras för att få den överstökad och för att få skriva med min fina Madde. Inte en minut har jag ångrat mitt val och inte en endaste sekund har det blivit som jag föreställt mig.

 

Jag var helt inställd på att detta blir en kurs i ensamhet. Jag skulle själv komma in i ett gäng som läst tillsammans länge, precis så som det varit för mig själv. Vi hade vår trygga lilla kärna och jag kände mig ganska nöjd med att bara avsluta det här på egen hand.

 

Så kom då första dagen och jag insåg, dels när jag hittade Sara där, som från innan iaf var ett bekant ansikte att det här kan bli någonting helt annat. När vi sedan inför något av de första grupparbetena parade ihop oss; jag, Sara och Therese och aldrig blev klara för att vi pratade om så mycket annat så insåg jag att jag under min "ensamtermin" hittat två fantastiska vänner. Kanske i desperation över att det snart skulle vara över och jag snart skule flytta så blev vi väldigt snabbt nära vänner. Vi hade alla mycket att prata om.

 

Icke att förglömma är resten av detta fantastiska gäng som faktiskt gett mig ännu fler vänner. Vi kanske inte umgåtts på samma sätt och lika mycket, men de har gett mig en trygghet jag hade räknat med att vara utan. Tack.

 

Min sista "ensamtermin" på Högskolan i Falun gav mig två nya vänner, och för mig är de för livet.

 

 

Två skoldagar kvar. En, som egentligen bara är halv, imorgon och en nästa fredag. Sedan kan jag titulera mig som fröken. I alla fall inofficiellt. Det dröjer säkert ett tag innan jag får mina frökenpapper. Men om en dryg vecka har jag i alla fall tagit examen och alltså läst en yrkesutbildning.
Examensdagen ska avslutas med sittning och firande och dagen därpå vänder jag åter till Östergötland. Sedan Augusti 2006 har jag, bortsett från sommaren 2007, bott och verkat i Dalarna. Sveriges hjärta och här stannar också endel av mitt hjärta kvar. Många har de varit, detta folk som pratar så tokigt, och många är platserna som får mig att minnas dessa år och denna tid med glädje. Hit kommer vi alltid att komma tillbaka. Det här kan man inte vara utan.

Jag tänker mellanlanda hos min mor och far under februari och halva mars för att kanske börja skrapa in lite kulor och för att vänta in Viktor. I mitten av mars har vi inflytt i det hus vi ska hyra i gamla kära Värna, och där vill jag vara nu. Det passar alldeles perfekt att återigen få bo granne med min lilla mormor och lilla morfar som fått lite ändrade vanor och en lite annan livssituation. Just nu vill jag vara där så en examen kunde egentligen inte komma lägligare än just nu.

Åsa och Moffa.

Några bitar ska falla på plats. Viktor ska skaffa sig lite praktik och lite möbler ska byta boning medan andra åker på soptippen.

Förutom det så måste man nog kunna påstå att livet ler litegrann just nu.