Åsa

Väntan på telefonsamtal är aldrig så lång som när man vet när de ska komma.
Åsa ringer sjukvårdsupplysning och tidsbokning 07:00 PIP.
"Vi ringer upp dig klockan halv nio i förmiddag".

Yepp.
Vi väntar.
Vi får se.

Det känns så konstigt att inte åka hem hem hem i påsk. Alla andra åker idag eller kanske imorgon. Jag som brukar vara den första att ta chansen att få åka hem till min älskade mor och far. Men jag blir kvar här. Åker troligen lite hem hem, alltså till Viktors fina mamma och pappa, men inte hem hem hem!
Det är nog bäst så. Åkandet tar sådan tid och jag har inte råd heller. Magen behöver vila, så vi tar ett par dagar i Snickarbo för att få i oss lite påskmat. Annars blir vi här. Plugga ifatt och försöka andas. Jag kvävs snart.

Nehej, så imorgon åker inte jag hem. Jag sitter med Oscar på högskolan och skriver rapport utifrån vår observation om estetisk aktivitet i den vardagliga verksamheten på en förskola. Spännanade. Lpfö. Here we come!

Hej o hå. I söndags kom vi hem från Värna. Tillbringade ett par dagar där och fick lite lugn, men jag käner och kände mig hela tiden stressad. Kroppen kan liksom inte koppla av när den är så mycket uppe i varv. Man mår lite sådär av att vakna varenda morgon mellan sex och halv sju...fast man har sovmorgon och oberoende av hur länge man stannade uppe natten innan. Jag håller på att söka runt i vad det är som bekymrar mig. Men såklart har jag mina aningar. Kanske återkommer med det en annan gång.

Glädjen just nu är väl:
Lyckan över att ha varit med familjen en helt helg.
Den oerhörda glädjen över att äntligen få träffa både Pia och Uffe-tuffe.
Viktor.
Eventuell scrapbookkurs med Stina.
Kameran.
Den kommande hotellhelgen i Rättvik.
Lite skonsamhet från skola nästa vecka.
Solen och alla kycklingar.

Det är mycket som inte längre känns som det brukar och som det här gjort. Tiderna ändras och jag undrar om allt som pågår nu har med det att göra, eller om jag håller på att ännu mer bli någon annan...