Massor ambitioner, drömmar och pärlor.
Just nu är jag inne i ett skapande flow. Samtidigt som jag vill måla en stor tavla tillsammans med Viktor har fotosuget kommit tillbaka, jag vill pärla, jag vill virka och sticka. Det finns ingen hejd, men jag måste nog på något vis bestämma mig för en sak i taget, eller kanske två, men med allt på en gång blir det liksom lite hattigt. Det blir ingenting av allting. Nu har jag suttit och letat pärlor på nätet till att börja med men så hittar jag ingen sida som är tillräckligt bra då den jag beställt från förut har lagt ner. Kanske är jag för trött och borde sova?
Imorgon ska jag vara hemma och få massor saker gjorda. DÅ kanske jag kan bestämma mig och fatta dessa svåra beslut...var jag ska köpa pärlor och vilket djur jag ska virka och så!
Imorgon ska jag vara hemma och få massor saker gjorda. DÅ kanske jag kan bestämma mig och fatta dessa svåra beslut...var jag ska köpa pärlor och vilket djur jag ska virka och så!
Nore.
Inte alla detaljer kräver lika mycket arbete, svett och slit som vårt lilla, lilla grönsaksland. Igår hämtade vi äntligen hem en av de detaljer jag längtat efter mest. Vi knallade iväg till min mormor och morfar som bor oföskämt, lyxigt nära och hämtade hem en häst! Och inte vilken häst som helst. För att göra en lång historia lite lagom kort men ändå berätta hur det gick till, mest för att jag själv inte ska glömma historien så kommer här lilla Nores resa.
Min morfar Algot hade en bror vid namn Henrik. Henrik drev ett snickeri. Där arbetade Gunnar som var fosterbarn i min morfars och Henriks familj när de var små efter att hans mamma gått bort vid förlossningen. Morfar och Henrik hade en bror till, Einar. När han fick barn, sonen Olle, byggde Gunnar en gunghäst till honom. En bra stund senare var min mamma på besök hos Einar med med mormor och morfar. Hon hittade hästen i en garderob och blev kär vid första ögonkastet. Trots att hon bara var en liten snorvalp var hon bestämd på det här med hästen. Hon skulle ha den. Jag antar att bilarna inte erbjöd kombiutrymme på 60-talet och mor, mormor och morfar åkte hem från skåne, utan häst. Litet senare anlände hästen med tåg till Sturefors och levererades därifrån med mjölkbilen till Viggebyholm, gården som morfar arrenderade och mamma växte upp på. Därefter har hästkraken haft många hårda år. Mamma hade den ute vilket inneburit att det massiva träet ibland trillat itu. Det har ju en tendens att bli lite fuktigt ute under de svenska somrarna. Gunghästen har gått från medar till hjul och tillbaka till medar och slutligen fick häststackarn ny man och svans efter lång och trogen tjänst. Den häst som fick sätta frisyren till för att träklumpen skulle fräschas upp var Nore, en häst på Viggeby som jag nu bestämt ska få namnge hästen som kommit hem till oss. För några år sedan (efter att ha lekt med hästen som liten) hittade jag åter denna fantstiska skapelse som i mormor och morfars garderob och blev kär vid detta ögonkastet. Inte ska detta fantastiska konstverk stå i en garderob mera...nu står han hemma hos oss. Nore.
Gröna saker.
Det verkar som att söndagar kommer att bli stora bloggdagen i Kristinelund. Det har varit många söndagar jag känt blogglust men idag kommer jag till skott. Nu har jag massor med bilder och endel att skriva om så jag hoppas att det kommer dyka upp endel inlägg ett tag framöver. Om inte annat så till nästa helg kanske!
Det var ju det här med detaljerna...Och som vi (mest jag) slitit för att den här lilla lilla plätten i trädgården ska bli klar. Jag snackar grönsakslandet. Vi började gräva upp eländet i påskhelgen och till förra helgen tittade de första fröna upp efter att vi grävt, rensat, hackat, resat, grävt mera, lagt i ny jord och kogödsel och petat ner små frön i raka rader.
Rabarber. Vad vore en egen trädgård utan dessa skönheter. Japp, första pajen har redan inmundigats och ett recept kan komma att dyka upp. Det var en slags marängpaj. Perfekt för mig som kan känna mig sådär inför smulpaj.
Det var ju det här med detaljerna...Och som vi (mest jag) slitit för att den här lilla lilla plätten i trädgården ska bli klar. Jag snackar grönsakslandet. Vi började gräva upp eländet i påskhelgen och till förra helgen tittade de första fröna upp efter att vi grävt, rensat, hackat, resat, grävt mera, lagt i ny jord och kogödsel och petat ner små frön i raka rader.
Rabarber. Vad vore en egen trädgård utan dessa skönheter. Japp, första pajen har redan inmundigats och ett recept kan komma att dyka upp. Det var en slags marängpaj. Perfekt för mig som kan känna mig sådär inför smulpaj.
Det hade blivit snyggare foton utan pinnar, trädgårdstråd och klarblått fågelnät men tyvärr är inte det verkliga livet som blogglivet önskar och efter att grannens katt skitit i landet och krafsta upp hälften av ruccola-fröna förra veckan har vi tagit till försiktighetsåtgärder och byggt ett kattsäkringsstaket runt hela landet...Fingers krossed.
Det ser ut att bli en halvgrå dag idag så det bli lite innefixande och kanske lite mer blogg. Tack för nu.
Memory lane...
Efter att nyssligen ha avslutat en fin promenad i blås och kvällssol för att samla energi tillsammans med min pärla för att, för min del, orka veckans två kvarvarande arbetsdagar har jag nu hamnat här. Av någon anledning blev jag sjöviksjuk idag. Jag har saknar mina gamla klitt-tjejer och alla andra fantastiska människor som man levde med under det där året. Bara det att man omgavs av så mycket otroligt begåvade musiker vore nästan nog, men så var det ju alla fina personer också.
Jag kan aldrig tacka livet nog för den tid jag hade på Sjöviks folkhögskola. Den gav mig nästan allt det som gör att jag är just där jag är idag. Tänk, vad annorlunda allting hade kunnat bli om jag kommit in på Kävestad istället. Vilken tur ändå att jag sjöng så fördömt illa dem där förmiddagen utanför örebro för fem år sedan...
Jag kan aldrig tacka livet nog för den tid jag hade på Sjöviks folkhögskola. Den gav mig nästan allt det som gör att jag är just där jag är idag. Tänk, vad annorlunda allting hade kunnat bli om jag kommit in på Kävestad istället. Vilken tur ändå att jag sjöng så fördömt illa dem där förmiddagen utanför örebro för fem år sedan...
Detaljerna
Den som vill kan kalla mig "Projektåsa", övriga kan bara kalla mig "Åsa-med-bokstäver-och myror-i-brallan" för jag kan inte stilla. Jag kan inte ta det lugnt och framförallt så glömmer jag bort att andas, vilket är en stor sorg för både mig och de som är nära i längden. Oftast tar jag i så jag spricker när jag blir rastlös och däckar i några dagar när energin tar slut, men jag jobbar på att hitta en lagom balans. Någon gång kanske jag hittar rätt. Det vet man inte...
Just nu har jag dock något att skylla på när dessa myror börjar krypa. Jag och vi har nyss flyttat från 68m2 till 118m2 med en stor och luftig källare därtill. Nu är det som upplagt för projekt och stuvande och planerande och grejande. Ibland känns det frustrerande att vi fortfarande har ouppackade kartonger kvar på nedervåningen och ibland känns det bara så skönt att det finns saker att göra när energin är för stor och trycker innanför mitt skinn.
Jag har nu insett att detta stora projekt, hemmet, huset, myset kommer ta tid. För att slippa lägga upp bilder på halvfärdiga rum tänker jag redovisa den väg detta projekt har valt att ta. Vägen genom detaljerna. Här är det nämligen detaljerna som gör det. En gräsmatta som bara är en massa gegga är inte lika roligt som fina plåtburkar.
Här och nu börjar redovisningen av de detaljer av detta projekt som gör mig stolt, lugnt i hjärta och själ och lycklig över att få vara här. Det hela inleds med de mest naturliga utav detaljer, de som bara finns där, levande en stund för att sedan försvinna eller ersättas av något annat. Helt av sig själva. Och jag har inte behövt gjort ett dugg...
Glasögondags?
Häromdagen var jag på en intervju, en mycket smickrande sådan där jag blev kallad utan att annons för tjänsten ens kommit ut...men nog om skryt, förutom att jag fått jobbet...;)
Till det hela hör att jag nu känner att jag faktiskt ska komma igång och jobba på riktigt. "Riktigt" och "riktigt" jag har ju jobbat som bara den sedan januari, men nu får jag en fast tjänst och det känns både stimulerande och overkligt på samma gång. För att komma in i det här undrar jag vilka yttre attribut jag ska ta till för att försöka känna mig mer om en fröken. Att heta fröken Åsa på msn känns inte nog...det jag funderar på är att skaffa glasögon. Synen är det inget fel på men det kanske spelar mindre stor roll...?