Åsa

Jag förstår inte hur jag kan vara så ställd. Det händer jämnt och är något man medvetet lever med och kommer närmare för varje dag man längtar framåt. Jag vet så väl att den finns där. Men att bli påmind om det är verkligen jobbigt på riktigt. Jag är inte rädd. Jag känner bara att jag borde förstå att man kan vara närmare än man tror. Jag vill nog vara ännu mer blåögd än vad jag egentligen är. Jag är inte rädd, ändå vill jag nästan gråta när jag tänker på det. Jag vill inte tro på att döden finns på riktigt...

Det är när verkligenheten hinner ifatt en,
när någon man älskar sitter med tårar i ögonen,
när saker som känns avlägsna kryper inpå livet.
Det är då man tänker till.


Man omvärderar saker.

Det är då man påminns om hur mycket man borde uppskatta varenda sekund av livet. Samvaron man får.
Inte vara så otacksam.
Vi vet inte hur länge vi har det vi har just nu.
kanske är ögonblicket mer värt än vad vi förstår...

Det är en dag som denna man borde säga till alla man håller av vad de verkligen betyder...

Igår var det den första november igen.
Jag borde kanske ha känt en massa saker.
Tänkt och grubblat.
Men jag gjorde inte det.
Det har hänt så mycket, som har hjälpt mig.
Det här är inte ens en stor grej längre.
Jag är ur det och jag har börjat på någonting nytt.

Jag har dels släppt det här,
och dels andra saker...som kanske var på tiden.

Nu går det framåt igen.