Restless mind.
Mot rastlösa ben hugger spikmattan in och får mig att glömma hur det kryper i benen i alla fall en stund. Jag sitter där och kan inget annat men tankarna bubblar och ångar innanför pannbenet och det tunna skinnet. Nog måste det vara därifrån plitorna kommer. Eller så är det elaksheter som kryper ut. SÅ har alltid mamma sagt. Troligast ändå bubblande tankar för jag är snäll. Nästan jämnt. Och inte tycker jag att jag är i tonåren längre heller.
Själen då? Jag kan ju inte plocka ut den ur kroppen och spänna fast den på piggar av plast? Nej där blir det knivigare men med en mörk sommarkväll och med visst perspektiv på livet i bakhuvudet, med tänksamma ord och vackra toner bredvid och runtom mig kan jag kanske släppa allt en stund och bara vara. Jag kan i alla fall försöka att inte lägga schema för hösten den första av dagar på min första "semester". Något i mig skriker "Stopp! Stanna semestern! Spring nu inte iväg för du kommer ändå vara så kort!" men ändå kan jag inte vara här och nu. Kanske är det det jag behöver öva på efter att i åratal ha strävat efter att göra så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Disken ligger kvar till imorgon i diskhon och inte kommer gardinerna att fålla sig av sig själva. Det enda som görs ändå är gräset som växer helt av sig själv, men den magin kan jag gärna sitta i min solstol och bara se på när det sker...kanske måste jag hitta magin igen.
...och i förhållande till livet i stort?
Well I walk upon the river like it's easier than land.