Jag dansar aldrig nykter

Ojojoj. Igår var det klassfest. Ja minsann. Alla som var där var så himla bra. Jag har typ inte festat på ett år och vi har laddat i flera veckor inför det här. Så JA, jag erkänner. Det blev så pass att jag hamnade på dansgolvet. När hände det senast liksom?! Idag mår jag verkligen som jag förtjänar, men jag mår ändå så bra. Det känns som att jag älskar mina nya vänner!

Ett försök.


Jag har nu bestämt mig för att göra någoting åt min mage som inte går att göra någonting åt. Eller jag tänker iaf ge det ett försök. Jag litar inget vidare på farbror doktorn längre och tänker dissa hans peppande ord om att inget finns att göra åt IBS. Jag är precis i farten att försöka på tag på den kvinna jag tror ska kunna hjälpa mig. Tänk om det skulle vara så, att det normala livet är ett telefonsamtal, en bilresa på ett par timmar och lite hokuspokus bort. Då är jag beredd att skita i vad herr doktoren säger faktiskt.





Nu är det tyst igen.

Efter att ha haft familjen på besök hela helgen känns det nu väldigt tomt att det bara är jag, Viktor och grisarna här. Det är alltid sorgligt när man ska skiljas åt, men som tur är har vi ju i bakhuvudet att vi snart ses igen. Ja längtar efter jul, och speciellt i år, när nu även Erik och Linda ska vara med. Det komemr bli fint.

Jag ska försöka göra något mer än att pyssla julkort i eftermiddag/kväll, även om det blir svårt...men försöka duger! 

De bästa, De Hives


Det här är ju bara jättekul.

Stabilt...

Jag sitter och lyssnar på Electric banana band inför en anlays till skolan. Hela dagen har varit urspårad pga (tack vare?!) Tina och Maria men nu håller jag bara på att bli tokig. Det här var inte rätt dag för en analys sade Åsa och blev sugen på att göra julkort istället. Peace and love.

Miriam Makeba

Ännu en gång ska sorgen klamra sig fast kring våra hjärtan, på det där viset som den bara gör när någon känd, men som man inte alls känner går ur tiden. Miriam Makeba, denna fantastiska kvinna, som lämnat så mycket fint efter sig...
Inte kan man känna sig sorgsen när man hör henne dock.

Fantastiska kvinna!

Jag är det fulaste som finns...

I dag är det skönt, fint överallt
Lagom grönt och lite kallt
Och vinden blåser i nordväst
I hagen står en skruttig häst
Ja allting skulle va kul
Ifall jag inte va så ful


För öronen är röda, står rakt ut
Och näsan pekar uppåt som en strut
Och fräknar har jag en miljon
Och kinder som en kalikon
Jag liknar faktiskt mest av allt en get
Men mamma säger att jag är det sötaste hon vet


För ögonen är små och skumma
Magen som en bongotrumma
Håret som en risig kvast
Och jag svajar som en mast
Jag lovar att jag är det fulaste som finns
Fast mamma kallar mig sin lille prins


För fötterna är små men tårna långa
Och tänder har jag alldeles för många
Och ögonbrynen står på snedden
Men munnen går på andra ledden
Ja jag ser ut så in i norden
Å ändå, tänk, är jag bäst på jorden

Idag lyssnade vi på Jojje Wadenius i skolan. "Jag är det fulaste som finns". Jag tycker om den låten och jag tycker om honom. Man vill liksom skratta och gråta samtidigt när man hör den här låten. Den är söt och rolig, fast hemsk och sorglig samtidigt. Syftet var att analysera barnvisor. Min analys blev inte vidae djup och det enda jag kommer ihåg av avd de andra sa var att "man lära sig ju att utseendet inte är så viktigt". Gör man det? frågade jag mig själv och där fastnade jag i mina tankar.


Lost?

I´ll believe in you, all my life">

http://www.youtube.com/user/coldplaytv?ob=4




Tänk vad viktigt det är att ha riktigt vänner.
TACK!!

Two of us...

Det var enkelt då.
Men vi har varandra alltid.

There´s a hole in my heart when you´re not around.
Miss the smell, miss the touch and i miss the sound.

Nu kan du få mig så lätt.

Jag glömde bort det, ganska lätt.
En gammal låt och en skiva som inte spelats på länge.
Väcker känslor från en årsdag som jag glömt bort.
Just ikväll, när jag skänkt på dagen D en tanke,
kommer låten upp på tapeten igen.
Jag minns en gång för alla hur bra Håkan är.
Jag minns vad som hände då.
Jag minns hur det känns att vara 16 år och krossad.
Jag trodde jag hade glömt,
men minns nu genast.
Och det känns som om det var igår.
Och jag undrar igen:
med en annan stämma,
Var är du ikväll?

Men den här gången krävs det mer.
Jag har något annat.
Känslor faller fritt
och jag har dig.
Mycket annat är falskt, fel och alldeles för mycket för mig.
Mitt hjärta knögglas av en alltför stark knytnäve,
men där finns du.
Och det gamla känns för gammalt.
Kärleksbekymmer känns på något vis som en fröjd jämte andra problem.
Känslan jag påminns om, hur det var att vara olykligt kär
känns som att vara olykligt lyklig.
Tänk om jag vetat då, vad jag vet nu.
Vad mycket lättare det hade varit att vara 16 år och krossad.

                                     None
det var då, men nu är det nu
har det verkligen gått så lång tid?



Irish cream

Idag shoppade vi loss på lyxiga grejer. Nymalda, smaksatta kaffebönor. Det är en sån där lyxig vardagsgrej, som man faktiskt kan få unna sig ibland, även att man är student. Och det är väl härligt!? :)
 

Valvakar´n

Min valvaka igår blev halvengagerad eftersom jag somnade i typ tre timmar. Men det var ändå svårt att gå och lägga sig innan man kände att Obama nog ändå skulle ta hem det. Nu kanske det kan bli fred på jorden och sån´t!
Idag ska jag till skolan ett par timmar och sedan ska jag promenera hem med Viktor, eftersom vi fortfarande inte kommer iväg (pga väglaget) och kan byta till vinterdäck. Så: pärlan är ståendes och vi klassas numera som motionärer!

Sjukt effektiv dag!

Idag har jag "ledigt", vilket betyder hemmastudier och VIktor är i skolan hela dagen så jag kan verkligen få den lugn och ro som jag behöver. Jag ska verkligen frösöka få saker gjorda...så...efter att ha läst alla bloggar och så är det dags att ta tag i det så kallade livet. Medan jag gör det så kan ni ju alltid lösa det här quizet:


http://www.quizyourfriends.com/take-quiz.php?id=0811040159182617&a=1&


Bilder och lite så från Tallin kommer snart.



den nakna sanningen