Jag är det fulaste som finns...
I dag är det skönt, fint överallt
Lagom grönt och lite kallt
Och vinden blåser i nordväst
I hagen står en skruttig häst
Ja allting skulle va kul
Ifall jag inte va så ful
För öronen är röda, står rakt ut
Och näsan pekar uppåt som en strut
Och fräknar har jag en miljon
Och kinder som en kalikon
Jag liknar faktiskt mest av allt en get
Men mamma säger att jag är det sötaste hon vet
För ögonen är små och skumma
Magen som en bongotrumma
Håret som en risig kvast
Och jag svajar som en mast
Jag lovar att jag är det fulaste som finns
Fast mamma kallar mig sin lille prins
För fötterna är små men tårna långa
Och tänder har jag alldeles för många
Och ögonbrynen står på snedden
Men munnen går på andra ledden
Ja jag ser ut så in i norden
Å ändå, tänk, är jag bäst på jorden
Idag lyssnade vi på Jojje Wadenius i skolan. "Jag är det fulaste som finns". Jag tycker om den låten och jag tycker om honom. Man vill liksom skratta och gråta samtidigt när man hör den här låten. Den är söt och rolig, fast hemsk och sorglig samtidigt. Syftet var att analysera barnvisor. Min analys blev inte vidae djup och det enda jag kommer ihåg av avd de andra sa var att "man lära sig ju att utseendet inte är så viktigt". Gör man det? frågade jag mig själv och där fastnade jag i mina tankar.