Åsa

Gårdagsmorgonen bjöd på en fantasiskt intervju med Patti Smith i samband med att hon snart ska få polarpriset. Hela intervjun var väldigt inspirerande men den del som var mest fantstiskt för mig var den där hon svarade på frågan om hur hon kommit igenom den stora sorg hon drabbats av då både hennes man och flera nära vänner gått bort under samma år. Hon sade något i stil med att alla människor tillelats ett liv och det har man skyldighet att leva det hade hon gjort för hon älskar livet men för det hade hon saknat sin man.
Jag hade ingen direkt bild av personen Patti Smith innan det här och blev glad och lite stark av att se en person som henne.

Gårdagskvällen bjöd på ännu en person som gjorde mig glad och lite stark. Emil Jensen, vilken kille, och han kunde prata han. Han pratade nästan lite mycket som han spelade men det kvittade för killen vet vad han snackar om och för mig och oss som orkade lyssna fanns där många tänkvärda ord. Vi åkte iväg en snabbis på "Sköna gröna Grebo" för jag var sugen att se honom och det var ett gott val.

Lite stark+lite stark=ganska stark. Sådana här lördagar borde man ha lite oftare.

För ett par veckor sedan besökte vi dalarnas södra del för lite brölopp och sånt. När vi på hemvägen passerade "Hed" stannade vi för första gången på en loppis som funnits där i alla de år jag åkt vägen mellan Avesta och Värna. Inte trodde man att det skulle vara någon succé att stanna på loppis i skogarna däremellan och fråga mig inte var det egentligen ligger men som en ren chansning och utan att gissa alltför mycket så ligger Hed någonstans i trakterna kring Köping/Kungsör/Fagersta. En bit bort helt enkelt. Och nog blev det en upplevelse på sitt vis!

För att komma till sak så hittade jag mitt i all bråte en burk. En burk med lock.
När vi småpratat med tanten som 1. bodde på loppisen, 2. förvarade alla loppispengar i bh'n efter stöld i magväskan under disken och 3. pratade lite skit om en annan tant som sålde saker i samma lokal, betalade vi och var redo att gå. Nej tack, ingen påse sade vi. Då säger bh-tanten:

-Förresten!...jag gillar saker med lock.
-Jaha, där ser man.
-Ja, för där kommer inget in!
-Nej det har du ju förstås rätt i.

Så kom det sig att jag kom hem med en burk med lock där inget kommer in...om man inte öppnar locket då.

Allt faller på plats och vet på något märkligt vis var det ska vara. Trots att jag varit ledig i en evighet och inte haft någon ordning på nästan någonting. Massor av saker skulle bli gjorda på semestern men vi har nästan inte gjort ett dugg, och det gör inte heller ett dugg för vi har haft det bra. När hösten kommer och vi blir trötta på skrikiga fritidsbarn, arbetslöhet, att äta pannkakor och blodpudding...eller vad det må vara så kan vi väl ställa oss i källaren och måla möbler då istället?!

Imorgon börjar jag jobba på riktigt, i två dagar. Jag har fått två veckor i sommar men onsdag, torsdag blir på rätt ställe, med rätt ungar och arbetskamrater. Min nya arbetsplats. Det känns helt sjukt, men så skönt och jag hoppas att Björklund inte ställer till det mer än han redan gjort, men det tar vi då, för inte ska han tror att han får härja som han vill. JAG kommer då inte hålla truten i alla fall!

I helgen ska Viktor på bröllop i Avestatrakten och jag ska vara chaufför och andas dala-luft. Kanske kan det kännas naturligt att åka förbi Sjövik och titta på platserna där allting började för ganska snart fem år sedan...


Mycket på en gång från en som inte kan hålla truten men ändå inte bloggar på en månad. Men det är okej.
Allt är okej just nu. Jag ska bara få ner pulsen lite, vilopulsen, vila.