Flunset och jag.
Förra veckan tog jag en "bit-ihop". Det fick jag lära mig på praktiken och det är en typ av skjuta-upp-sjukdom-för-jobbets-skull-grej. I onsdags kväll var jag riktigt risig i skallen men gick och lade mig med en halv bit-ihop, vilket då innebar att jag inte hade en tanke på att stanna hemma på torsdagen. På torsdagen vaknade jag och huvudvärken var borta. "Bara trötthet" tänkte jag som en till bit-ihop. Fredagen gick bra och på lördagmorgonen vaknade jag med jordens influensa. Huvudet värkte, halsen ömmade, febern tittade in en sväng, tänder och käkar värkte ihop med öronen och jag var allmänt trött. Typisk influensa. Idag har det varit lite bättre, kanske för att jag börjat preppa mig med bit-ihop till imorgon. Det bästa med dem är att det inte finns någon övre gräns för hur många man får ta, det tråkiga är att de oftast biter bäst innan sjukdom brutit ut så jag hoppas att det kommer hjälpa för imorgon är jag bokad på jobb.
Nu ska jag lägga mig på soffan, det borde få pillrena att kicka in på riktigt.
Nu ska jag lägga mig på soffan, det borde få pillrena att kicka in på riktigt.
Bild härifrån
Hem ljuva Dalarna.
Redan torsdag eftermiddag rullade mammas lilla bil med mig bakom ratten norröver.
Jag hade redan innan disskuterat i personalrummet vart jag skulle. Att jag skulle till Falun, att jag bott där, men att jag just nu kände mig lite mitt emellan tre olika adresser. Skulle jag åka och hälsa på, eller skulle jag åka hem?
Medan vi tuffade fram där, jag och bilen, lyssnades det flitigt på radio då varenda skiva glömts antingen i Värna eller i Falun. Under "Sanning eller bullshit" var den en kvinna som hälsade till korvgubben Ghandi på torget i Falun. Kul sammanträffande tänkte jag och styrde vidare mot min favoritstad i norr. I "Verkligeheten" en stund senare handlade det om en kille som besökt Birgittagården utanför Falun. Häftigt sammanträffande igen, tänkte jag. Men ändå kändes det helt lugnt, en aning nostagliskt bara. Det där har ju varit mitt en gång, på något sätt.
Men sedan kom vi inte längre än till Hedemora och den första rondellen med en dalahäst med jätteballe innan det började klumpa sig i halsen. Plötsligt uppenbarade sig allt framför mig. Allt det som jag just nu faktiskt väljer bort för en liten stund. Och nog är det sorligt, jag gillar ju det här. Men jag vill också flytta. Just dit och just nu. Därför jag gör det.
Daniel Adams Ray spelade musiken i "Musikguiden" och både Joel Alme och Imogen Heap tog hårt på hjärtat som börjat bli skört av Dalarnas höjder som alltid biter hårt på en tjej uppväxt på slätten och några små saknat-tårar trillade när vi närmade oss Falun. Då visste jag, här är jag inte på besök. Det här kommer alltid att vara hemma!
Jag hade redan innan disskuterat i personalrummet vart jag skulle. Att jag skulle till Falun, att jag bott där, men att jag just nu kände mig lite mitt emellan tre olika adresser. Skulle jag åka och hälsa på, eller skulle jag åka hem?
Medan vi tuffade fram där, jag och bilen, lyssnades det flitigt på radio då varenda skiva glömts antingen i Värna eller i Falun. Under "Sanning eller bullshit" var den en kvinna som hälsade till korvgubben Ghandi på torget i Falun. Kul sammanträffande tänkte jag och styrde vidare mot min favoritstad i norr. I "Verkligeheten" en stund senare handlade det om en kille som besökt Birgittagården utanför Falun. Häftigt sammanträffande igen, tänkte jag. Men ändå kändes det helt lugnt, en aning nostagliskt bara. Det där har ju varit mitt en gång, på något sätt.
Men sedan kom vi inte längre än till Hedemora och den första rondellen med en dalahäst med jätteballe innan det började klumpa sig i halsen. Plötsligt uppenbarade sig allt framför mig. Allt det som jag just nu faktiskt väljer bort för en liten stund. Och nog är det sorligt, jag gillar ju det här. Men jag vill också flytta. Just dit och just nu. Därför jag gör det.
Bild lånad utan lov från http://peterkorkala.se/tag/hedemora/
Daniel Adams Ray spelade musiken i "Musikguiden" och både Joel Alme och Imogen Heap tog hårt på hjärtat som börjat bli skört av Dalarnas höjder som alltid biter hårt på en tjej uppväxt på slätten och några små saknat-tårar trillade när vi närmade oss Falun. Då visste jag, här är jag inte på besök. Det här kommer alltid att vara hemma!
Arbetar'n
Arbetar'n. Dä ja dä! Inte trodde man väl att det skulle vara så tröttsamt att jobba lite som vikarie efter 3,5 års dygnetruntjour med PM och rapporter, VFU-planeringar och utvecklingssamtal, kurskoder och litteraturlistor. Men så är det ändå. Förra veckan somnade jag i soffan mellan 18 och 20 på kvällarna för att kliva upp, åka och jobba, äta mat och somna på soffan igen.
Nu har jag börjat komma in lite i rutinerna. Jag somnar gott efter 22 på kvällarna, vaknar innan klockan ringer vid 5:30 ungefär och tar inte med mig alla bråk och fejder hem efter att jag slutat jobba. Det jag dragit på mig på dessa 1½ veckor i grundskolans omsorg är främst en saftig träningvärk efter att ha släpat en sjuåring med stukad fot ända från skogen. Utöver detta försöker jag att växa i min yrkesroll, varje dag. Inte ta åt mig av otrevliga kommentarer om att vikarier inte kan någonting. För hur ska jag kunna veta hur barn fungerar och lokaler ser ut på ett ställe jag aldrig varit på förut? "Var inte så arg och tråkig" tänker jag när de plöjer fram, de gamla rävarna, "Här kommer jag och du kanske får passa dig om ett par år", ler jag, och går hem. För nog måste det vara tjusningen med att vikariera. Flyktigt och enkelt, på många sätt.
Jag klappar mig själv på axeln varje gång det fungerar någorlunda bra och eleverna verkar nöjda med det vi presterar tillsammans, men jag lär mig och mycket, varje dag, om hur jag kanske ska tänka nästa gång, hur jag vill arbeta och ibland hur jag verkligen inte vill arbeta. Man kan nog inte annat än växa av alla dessa möten timvikarierandet innebär och jag sover gott på natten. Det får räcka så länge.
Nu har jag börjat komma in lite i rutinerna. Jag somnar gott efter 22 på kvällarna, vaknar innan klockan ringer vid 5:30 ungefär och tar inte med mig alla bråk och fejder hem efter att jag slutat jobba. Det jag dragit på mig på dessa 1½ veckor i grundskolans omsorg är främst en saftig träningvärk efter att ha släpat en sjuåring med stukad fot ända från skogen. Utöver detta försöker jag att växa i min yrkesroll, varje dag. Inte ta åt mig av otrevliga kommentarer om att vikarier inte kan någonting. För hur ska jag kunna veta hur barn fungerar och lokaler ser ut på ett ställe jag aldrig varit på förut? "Var inte så arg och tråkig" tänker jag när de plöjer fram, de gamla rävarna, "Här kommer jag och du kanske får passa dig om ett par år", ler jag, och går hem. För nog måste det vara tjusningen med att vikariera. Flyktigt och enkelt, på många sätt.
Jag klappar mig själv på axeln varje gång det fungerar någorlunda bra och eleverna verkar nöjda med det vi presterar tillsammans, men jag lär mig och mycket, varje dag, om hur jag kanske ska tänka nästa gång, hur jag vill arbeta och ibland hur jag verkligen inte vill arbeta. Man kan nog inte annat än växa av alla dessa möten timvikarierandet innebär och jag sover gott på natten. Det får räcka så länge.
Bra betalt är det också.
Den här veckan fick jag ett för kort halsband.
Score!