Åsa

Redan torsdag eftermiddag rullade mammas lilla bil med mig bakom ratten norröver.
Jag hade redan innan disskuterat i personalrummet vart jag skulle. Att jag skulle till Falun, att jag bott där, men att jag just nu kände mig lite mitt emellan tre olika adresser. Skulle jag åka och hälsa på, eller skulle jag åka hem?

Medan vi tuffade fram där, jag och bilen, lyssnades det flitigt på radio då varenda skiva glömts antingen i Värna eller i Falun. Under "Sanning eller bullshit" var den en kvinna som hälsade till korvgubben Ghandi på torget i Falun. Kul sammanträffande tänkte jag och styrde vidare mot min favoritstad i norr. I "Verkligeheten" en stund senare handlade det om en kille som besökt Birgittagården utanför Falun. Häftigt sammanträffande igen, tänkte jag. Men ändå kändes det helt lugnt, en aning nostagliskt bara. Det där har ju varit mitt en gång, på något sätt.

Men sedan kom vi inte längre än till Hedemora och den första rondellen med en dalahäst med jätteballe innan det började klumpa sig i halsen. Plötsligt uppenbarade sig allt framför mig. Allt det som jag just nu faktiskt väljer bort för en liten stund. Och nog är det sorligt, jag gillar ju det här. Men jag vill också flytta. Just dit och just nu. Därför jag gör det.

Daniel Adams Ray spelade musiken i "Musikguiden" och både Joel Alme och Imogen Heap tog hårt på hjärtat som börjat bli skört av Dalarnas höjder som alltid biter hårt på en tjej uppväxt på slätten och några små saknat-tårar trillade när vi närmade oss Falun. Då visste jag, här är jag inte på besök. Det här kommer alltid att vara hemma!