Åsa

Nu är det några dagar sedan. Den där dagen som för andra kanske betyder att man slänger upp en stjärna i något fönster...eller kanske knapp det. För mig är det en dag jag kan längta efter nästan hela året. Mest då på grund av "adventsstädningen". Kanske är det ett eget påhitt, kanske är det någonting jag fått med mig från barndomen. Men jag vill ändå minnas det som att min kära mor inte städade så frenetiskt just denna söndag. Det handlade mer om att ställa upp den där kyrkan med speldosan som bara skrammlade till och så var hela stilla natt överstökad. Nej, första advent har jag och bara jag gjort till årets stora städdag, alldeles själv. Två månader innan börjar samlandet av damm och grus för inte är det någon vits med att städa nu, det är ju "snart" dags för adventsstädning. Tidig morgon börjar vi och inte slutar vi förrän allt, ALLT, skiner, nya gardiner är uppe tillsammans med stjärnor och ljusstakar och adventsljusstaken på köksbordet prunkar med mossa eller som i år, lingonris. Det var först när jag själva flyttade hemifrån på riktigt som jag insåg njutningen i att iaf en gång om året ha det så rent att det tar ett tag innan nytt damm kan lägga sig. För tom uppe på bokhyllorna svabbas det. Dessutom är det ju efter första advent, och de tär jag stenhård på, som man får börja tända i fönstrena, slingan på balkongen och lyssna på julmusik. Innan dess betyder långsam död med mitt onda öga.
Och sedan myser jag ända tills jag måste sova, för att vakna nästa morgon i samma mysiga mode. Sedan börjar det väl gå utför, som alla andra gånger man städar och dessutom trängs med två små lurviga (eller egentligen tre) på 68 kvadrat. Men ändock fejas det som aldrig förr just till första advent och detta goda vänner, är en tradition jag gärna håller på mer än rutinerna på både midsommar-, nyårs- och julaftonarna.

Första advent, högtidernas högtid.

Julen, nu kan du komma, jag har städat klart!