Viktor.



I´m not leaving now.

I´m stuck in the middle.



Livet blir nog aldrig som man tänkt sig, ochd et borde man ha förstått vid det här laget. I 20-års åldern har de flesta gått igenom fler oförberedda moment i livet. Många förvånansvärt spännanade, och många som känns mer eller mindre odrägliga. Konstigt nog fallar man (läs jag) otäckt fort in i de där mönstren, där man inte vill se sig själv.
Att stressa för mycket i vardagen, att reta sig på småsaker som ens älskling gör fast man egentligen älskar alla de där galenskaperna, att lägga fokus på fel saker, att inte ta sig tid att ringa en god vän, att glömma bort vem man är, vilket liv man har, och vad det är värt.
Ibland smäller livet till en i mellangärdet med chock. Saker händer som får en att vakna upp, vakna till. Senaste veckan har två sådana händelser inträffat i mitt liv. Det spelar mindre roll just vad som hänt i mitt liv, för det händer sådana här saker i andras liv hela tiden. Det jag vill komma till är vad allt detta medför. Det hade inte ens slutat ömma från den första smällen innan nästa kom och det tog tid innan jag ens förstod att någonting hade hänt över huvud taget. Är detta ett tecken från övre makter? Är jag extra otacksam just nu? Jag försöker. Och jag önskar på något sätt att min pappa har fel. Han har alltid sagt att det måste finnas hemskheter, annars skulle människan bli odräglig. Jag önskar att jag tonårstrotsigt kunde säga emot, men det värsta är att jag håller med.

Ta hand om varandra.
Njut av livet, ta ingenting förgivet.


In one single moment your whole life can turn 'round



Det är så mycket tankar, men som tur är finns det hål att stoppa dem i. Hemska saker händer i den här världen för människor och de är så många gånger så otroligt fruktansvärda. Så fruktansvärda att man skäms att vara människa själv...många gånger. När så otroligt hemska saker händer lider jag med alla berörda. Det gör man också som människa. Man känner medlidande, men när det hemska får ett ansikte, när de berörda är ens vänneedlidandet smärta. Jag känner mina vänners smärta och det får mig att vilja gråta. Det är som omr, då blir m jag hade dem alla liggandes i mitt knä gråtande. Då blir man ledsen, berörd, men den här gången är alla långt borta, så långt borta. Om jag bara för en sekund kunde tro att världen blir bättre imorgon, om jag kunde föreställa mig en värld där människor bryr sig kunde jag tänka att på något sätt tar man sig alltid igenom det, ni är starka nog...men...Jag tvivlar inte på er styrka. Jag tvivlar på den här världen.
Dry your eyes mate.

Hör min bedårande sommarvals

Midsommaraftons kväll. Midsommarnattsdröm. Ikväll kan jag sammanfattande konstaterat att jag haft feber, ätit sill på midsommarafton för första gången, haft myskväll hos mormor och morfar, varit förälder på barnkalas (åt mina egna föräldrar), ätit jordgubbar från både Tyskland och Östergötland. Vad med kan man begära?! Dagen har varit fin och bra och det gläder mig. Sådana dagar behöver väl alla.

Snart är semestern slut och jag ska hem och börja jobba. Men det känns okej, rent utsagt bra. Jag tror att friden kommer då, när jag får komma igång med terapiarbetet. Fy vad jag gillar mitt jobb.

Innan dess ska jag göra en kort familjesemester i Göteborg och hänga en kväll med brorsorna Young. Det kommer bli phett! Så är det bara.
Någon gång kommer jag att bli bättre på att blogga.



Peace. 

Längtar hem.



På torsdag far jag och Viktor hemåt för vi ska fira lilla Annas student på fredag. Efter det blir vi kvar i Värna jättelänge och det känns skönt, för jag saknar min familj så mycket. Det ska bli härligt att åka till Göteborg tillsammans också, där jag, Viktor och Erik ska se AC/DC! Kan nästan inte förstå att det är på riktigt! :)

Nu ska jag lura ut Viktor på en morgonpromenad/jogg.

Guldkorn.


Prikär situation

Jag kom just att tänka på varför det kändes så himla konstigt hos frisören idag. Jag slog mig ner i väntrummet och väntade helt enkelt på min tur. När frisören kom (jag visste ju vem som skulle klippa mig) kändes det jättekonstigt att vi inte tog i hand och presenterade oss. Jag funderade på det hela under nästan hela klippningen men släppte det sedan. Hon ville väl helt enkelt inte hälsa tänkte jag, hon var ju ändå väldigt frisör-trevlig under tiden hon klippte.
Nyss slog det mig varför jag tänkte så, för inte brukar väl frisörer ta i hand heller! Jag vet att jag inte klipper mig så ofta, men jag inser nu att jag de senaste två åren varit på lärakbesök oftare än vad jag varit hos frisören och de tar minsann i hand! :D

Laddar om.

Efter att ha varit på stan en sväng är det nu dags att ladda om. Jag åkte till stan för att i panik försöka få tag i en klipptid någonstans, vilket var nästan helt omöjligt. Hur kan alla klippa sig mitt på dagen en fredag? tänkte jag och letade vidare. Till slut (efter att ha fastnat hos två olika telefonabonemangs-på-prackare från samma företag) hittade jag en tid hos en elev som var jätteduktig och gjorde ett fint jobb för 300 spänn...ungefär vad jag hade råd att spendera på en frisyr.

Jag hade gärna gjort ett djupt och filosofiskt inlägg om hur osmakligt det är med alla telefon- och tvabbonemgangs-på-prackare som håller till på marknader nu för tiden (tantpoäng?) men väljer att låta bli då det är för jobbigt att skriva blogg utan pekfingrar! (Och NEJ, de sitter kvar, fingrarna alltså, men jag drog en nit med häftapparat genom båda igår, så det är lite krångigt att skriva med dem) Så tack och hej för...


IKVÄLL SKA JAG SE CHRISTAN WALZ PÅ HARRYS!