I´m stuck in the middle.
Livet blir nog aldrig som man tänkt sig, ochd et borde man ha förstått vid det här laget. I 20-års åldern har de flesta gått igenom fler oförberedda moment i livet. Många förvånansvärt spännanade, och många som känns mer eller mindre odrägliga. Konstigt nog fallar man (läs jag) otäckt fort in i de där mönstren, där man inte vill se sig själv.
Att stressa för mycket i vardagen, att reta sig på småsaker som ens älskling gör fast man egentligen älskar alla de där galenskaperna, att lägga fokus på fel saker, att inte ta sig tid att ringa en god vän, att glömma bort vem man är, vilket liv man har, och vad det är värt.
Ibland smäller livet till en i mellangärdet med chock. Saker händer som får en att vakna upp, vakna till. Senaste veckan har två sådana händelser inträffat i mitt liv. Det spelar mindre roll just vad som hänt i mitt liv, för det händer sådana här saker i andras liv hela tiden. Det jag vill komma till är vad allt detta medför. Det hade inte ens slutat ömma från den första smällen innan nästa kom och det tog tid innan jag ens förstod att någonting hade hänt över huvud taget. Är detta ett tecken från övre makter? Är jag extra otacksam just nu? Jag försöker. Och jag önskar på något sätt att min pappa har fel. Han har alltid sagt att det måste finnas hemskheter, annars skulle människan bli odräglig. Jag önskar att jag tonårstrotsigt kunde säga emot, men det värsta är att jag håller med.
Ta hand om varandra.
Njut av livet, ta ingenting förgivet.
Kommentarer
Trackback