Åsa

På nätterna drömmer jag om sådant som varit. Personer som passerat och onekligen, tydligen, hänger sig kvar.
På dagarna fantiserar jag hetsigt om allt jag vill. Det sliter i mig och jag vill att det ska hända nu, nu, NU!
På kvällarna lugnar jag ner mig, funderar på allt jag redan har. Får panik vid tanken på att röra mig en milimeter när jag inser hur mycket jag kommer förlora.

Jag somnar.
Jag vaknar.


Drömmer.
Fantiserar.
Lugnar ner mig.

Så håller det på och jag trissar upp mig själv mer och mer för varje dag.
Och för varje kväll som går är jag än mer trött.
Spikmattan slår ut mig och Viktor stoppar ner mig i sängen.


Jag somnar.
Jag vaknar.

...och så har det gått tre dagar till i livet...

Idag var en sådan dag. Eller idag är en sådan dag när en liten stund går åt till att bryta ihop. Allt är kaos och man tror för ett öckonblick att ingenting någonsin kommer bli ens i närheten av lite ordningssamt igen. Är man kontrollerande och till på köpet också perfektionistiskt lagd drar man åt ännu hårdare när livet slår knut på sig på det viset. Det tog ett ögonblick eller två och jag hann tänka både att jag har en stark lillasyster som jag ser upp till och beundrar, att jag hade kunnat bli mos i en bil för två månader sedan och att jag aldrig är ensam.

Plötsligt så vänder det och ikväll äter vi hemlagad sushi och firar att vi varit tillsammans i 3 år och 7 månader...Viktor och jag.

 

 

Igår kväll cyklade jag lugnt och fint hem efter träningen med en bukett blommor jag köpt till mig själv bara för att man mår så bra av snittblommor utan att veta att jag köpt dem för att fira. Japp! För att fira vad undrar ni då. Jo. Igår såg jag min första livs levande bäver!
Jag har gillat bävrar mest av typ alla djur i världen, i flera år och jag vet inte varför. De är bara det fränaste som finns antar jag. I alla fall så kom jag cyklande över en bro som går över lite vatten. Jag har sett de senaste gångerna jag cyklat förbi att en bäver varit i farten. Träden har liksom sett lite skalade ut. Dessutom har en kompis föklarat att det finns bävrar där när jag uttryckt min imponering (?) över att det faktiskt finns bävrar här i stan. Och så igår kom jag där, tänkte:
"Jaha, där är simspåren av en and. Förresten, konstig and, den har ju ingen hals. Eller så har den borrat ner huvudet lite i kroppen.(ja jag hann tänka allt det där!) Men shit! Det är ju en BÄVER"
Jag slängde upp mobilen för att ta en bild men minnet var fullt och innan jag hunnit ta bort tillräckligt många så var han borta. Mitt hjärta bultade och i panik försökte jag få tag i Anna, vetandes att hon nog är den enda i världen som skulle förstå mig i den där situationen. Hon svarade såklart inte först men innan jag hunnit hem hade jag pratat med både henne och Viktor i telefon för att sprida denna glada nyhet. Ingen av dem verkade förstå riktigt hur stort det här var. Jag själv däremot sitter fortfarande med ett leende på läpparna över bäverlyckan (bäbislyckan dröjer nog) med ett hjärta som klappar dubbelt. Så JÄDRA fränt.