Åsa

Det där med relationer, eller kontakter, ibland knappt ens bekantskap utan bara möten. Det är märkligt, och såklart facinerar det mig. Man möter varje dag så himla många människor och, i alla fall jag, påverkas otroligt stark av nästan varenda möte. En helt vanlig dag för mig innebär att kliva upp, möta Viktor, min starkaste relation här i livet. Han vet alldeles för mycket om mig och jag om honom. På gott och ont. Oftast otroligt gott. Vi samtalar med och utan ord och känner av varandras vibbar. Jag kanske möter en man på min morgonpromenad som ger mig en märkligt blick som får mig att rysa när vi passerar varandra och vända mig om då och då efter det för att försäkra mig om att han inte vänt efter mig. En annan man ger mig ett leende när jag ler åt hans fina hund och det blir ett positivt möte oss emellan. Utan ett enda ord.
    På affären jobbar olika personer och beroende på vid vilken kassa jag väljer att köa kan min dag få otroligt olika utseende. Jag är inte en sån som är långsint, det är jag dålig på, men möter jag en otrevlig kassörska som inte vill hjälpa mig med det hon är där för att finnas till för blir jag illa berörd, precis som på alla andra ställen där männsikor inte gör sitt jobb och trivs med att göra det. Möter jag däremot en trevlig kassörska kan jag njuta av det hela dagen och en "pratstund" på tre meningar på varsin sida om kassan kan verka obetydligt för många men mig glädjer det och jag uppskattar sådana små saker som får mig att inse att jag behöver andra människor, mycket och ofta. Och andra behöver faktiskt mig ibland!
    På samma sätt blir jag fundersam när jag möter grannar i trappen. Vi känner inte varandra. Har inte någon relation. Men vi bor i samma hus och jag har min säng placerad två meter över någon annans. Då känns det för mig logiskt att hälsa. Ett enkelt "Hej" (fast såklart svenskt, så jag säger "Hej hej") men inte alltid får jag ett hej tillbaka. Jag blir de gångerna varken arg, ledsen eller illa berörd, men jag funderar. Varför blir jag så glad av en hälsning i trappan medan vissa inte ens hälsar tillbaka? Det enklaste vore att fråga, men när jag inte ens får svar på ett "hej" känns vidare diskussioner ganska avlägsna.

Livet trillar på och jag vet inte om jag hejjar på eller skriker stopp. Jag trivs med att vardagen rullar på. Utan för stora krämpor och skit och att livet rullar på. Jobbet och skolan går framåt och behöver inte ta mer tid än det redan gör. Och jag längtar ju så mycket efter framtiden. Samtidigt kan jag få lite panik när jag inser att vardagen rullar så fort att jag knappt hinner med. Alla dagar som går på fler ställen än hemma hos mig och att jag faktiskt inte är med när dagarna går. När en dag gått har jag hunnit hälften av vad jag velat. När tiden inte räcker till till min kärlek och när jag inser att två av mina bästa vänner åter ger sig av till andra sidan jorden, och vi inte har setts på hundra år. Då vill jag skrika STOPP!

Jag har kanske inte alla gånger
talat om i ord hur viktig du är för mig.
Aldrig diktat eller skrivit sånger
där jag ärligt sagt hur mycket jag gillar dig.
Jag har faktiskt aldrig haft en tanke
att sätta känslorna på pränt.
Den tiden är nu slut,
ge mig en minut,
för detta är vad jag har känt.

I hela världen, i hela världen
finns det bara en enda som jag älskar.
I hela världen, i hela världen
finns det bara en enda som jag vill ha.

Jag medger att jag nonchalerat
allt det där om rosor och romantik.
Om du nån gång kommenterat
har jag inte fäst mig vid din kritik.
Så kanske är det sista chansen
att komma med ett argument.
Vet inget annat sätt,
att ställa allting rätt,
men detta är vad jag har känt

Jag är inte någon ängel
inte nån som gud har sänt.
Men jag hoppas att du vill,
försöka en gång till,
för detta är vad jag har känt

I hela världen, i hela världen
finns det bara en enda som jag älskar.
I hela världen, i hela världen
finns det bara en enda som jag vill ha.

...eller så låter man bli.
Ibland blir jag bara så besviken på att perspektiven inte är större än så.