Pest.

Det finns så mycket att gnälla på. Att beklaga sig över. Självömkan. Den finns så många saker man råkar ut för som gör det värt att tycka synd om sig själv. Man kan vara med om så otroligt mycket hemskt och man kan fastna i dessa hemskheter. Man kan bli på vresigt humör för att man har det så himla jobbigt. Man kan glömma bort att leva det liv man har för att allt bara känns skit. Det som ändå kanske är ganska bra tycks meningslöst och det man inte har gör en ännu bittrare. Man får svårt att njuta av andras glädje och lycka och man gräver ner sig i sin egen pest...

...eller så låter man bli.
Ibland blir jag bara så besviken på att perspektiven inte är större än så.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback