Åsa

Jag gav mig ut en liten, liten stund men solen hade redan gett upp för idag och nu känner jag mig kreativ. Antingen ska jag scrappa lite, baka något eller kanske bara få lite ordning här hemma. Men det känns inte så kul.
Jag ska i alla fall inte fastna här vid datorn.

Påminnelse till mig själv: GLÖM INTE ATT GÖRA PLANERINGEN TILL NÄSTA VECKA IDAG!

Idag ska jag verkligen ut i solen. Jag ska bara skriva klart min "utvärdering" och sedan bär det av utåt. Jag ska ta det ytterst försiktigt med tanke på den pockande huvudvärken, men jag vill inte ha mer värktabletter och jag tänker INTE sitta inne när solen skiner och det är plusgrader (!)

Let´s celebrate!

Ikväll packar jag iordning den lilla väskan för att imorgon bege mig hem till mor och far för en ytterst snabb visit. Det ska bli skönt, men också tråkigt att det blir så kort tid för allt åkande. Men det blir bra.

Nu: Skriva klart.
Snart: Jag och kameran ute i solen.
Sedan: Kanske Silverpenniesspelning ikväll.

Det finns inga måsten.
Det finns inga måsten.
Det finns inga måsten.
Det finns inga måsten.

Detta är något som jag ständigt försöker intala mig själv. Speciellt just nu. Jag jobbar inte bättre under press, det vet jag, utan jag får bara panik. Alla dessa checklistor jag måste diktera ihop jämnt och ständigt är bara dumheter som får mig att känna ångest. Jag ska verkligen försöka att låta bli. Jag har fått och får viss hjälp den här veckan av herr feber och fröken huvudvärk som gör att jag tillåter mig själv ligga i soffan och det är så gött. Det konstiga är att jag får ännu mer gjort, eller i alla fall blir mer effektiv däremellan när jag faktiskt gör något.

Mitt nya uppdrag: Mer soffa. Mindre lista.

Det är konstigt, men många, långa stunder längtar jag efter sommaren bara för att få börja jobba. Dels trivs jag ju väldigt bra på mitt jobb och mår bra av att vara där, men jag längtar också så otroligt mycket efter att den här vårterminen ska ta slut. Innan dess ska en hel del klaras av men när det är gjort kommer nog allt kännas lite lättare. Det konstigaste av allt är väl i alla fall ändå att längta efter jobb, för att det blir semester. Semester från skolan och det räcker för mig. Tillbaka till dubbelloggskrivandet här i sjukstugan. Jag har feber och så sedan igår och nu är Viktor på gång också. Vi kan nog bli riktigt eländiga tillsammans framåt kvällen :)

Om jag åker på VFU imorgon återstår att se. Det känns inte som någon idé att åka dit när man inte känner sig helt okej.
På något sjukt sätt känns det så skönt att ha feber och faktiskt låta sig själv stanna hemma. Jag har gått till skolan så många gånger det senaste året och varit ite halvbedrövlig men ändå gått. När jag nu fick feber kändes det helt plötsligt okej att stanna hemma. Det är konstigt det här med att vara obotligt sjuk :P

"Man måste kunna skratta åt det" TACK Cia.

Idag har jag blivit påmind, flera gånger om dessutom, om hur otroligt fina vänner jag har. Jag har också insett hur viktiga de är för mig. Både på det viset att jag påverkats starkt tidigare och inte skulle vara densamma idag om det inte vore för allt tidigare stöd, men även det viktiga i känslan av att vet att de alltid finns där. Även om man ses sällan och med långa mellanrum mellan gångerna så finns ni där, och det gör mig så otroligt glad. Idag fick det mig till tårar men ikväll känner jag mig bara otroligt lyckligt lottad. Även om ni varit ett stort stöd genom livet so far, så är det mycket jag inte skulle orka idag om inte ni fanns där inne, i hjärtat. Varje dag går lättare med riktiga vänner att älska!

Det är konstigt nu när jag är ute på VFU och bara är på högskolan på fredagar. När jag då avslutat VFU:n på torsdagen känns det som att det är helg. Att komma till högskolan är rena semestern jämfört med att vara ute på skolan. Det får mig så klart att ännu en gång fundera över hur optimalt det här yrket är för mig. Det är ju det jag utbildar mig till att göra och jag pallar det knappt nu, även om jag själv bara håller i halva dagarna. Jaja, det blir nog bra. Jag tänker inte hoppa av efter att ha gått en halv utbildning. Så är det bara, och man vänjer sig väl vid det mesta som känns jobbigt i början?! Men trots allt så kanske läraryrket är det tuffaste i världen. Någon som är redo att hålla med?

Nu måste jag åka!
Ciao.

Sun shines. I´ve been drinking all the day.

Det är ju helt otroligt vad lite sol kan göra för människan. Jag har varit inloggad på facebook för att göra en statisktisk översikt och merparten av dagens "how do you feel" handlar om att vi har sol idag. Det måste ju betyda att de flesta rycker upp sig även om det är lite tungt. Tänk vad lättpåverkad man är. Människan alltså. En konstig figur. 

Men jag känner precis likadant! 

Ny vecka. Ny VFU. Tre dagar den här veckan också. Jag vet inte om det bara är jag, eller om det är för att allt är för mycket just nu, jag är lite ner och att det är lite panik ute på skolan. Men jag tycker inte att det är kul att åka dit. Jag börjar undra, är det bara en svacka...eller vill jag inte bli lärare?!

Det finns ingen anledning att ha panik i onödan. Det är en av mina starkaste sidor, men idag och kanske hela veckan ska jag försöka stå emot den värsta ångesten. Idag fick jag lite sol och det gjorde susen. Efter en långpromenad med Viktor satt jag på balkongen ända tills grannarna började spela dansband. Där drog jag gränsen. Inte ens solen fick mig att stanna kvar ute då :P
Nu ska jag brygga mig lite kaffe, för jag har hittat ett sådant som
jag får dricka...koffeinfritt! Så ibland unnar jag mig en stor latte, för att känna att jag fortfarande lever!

Jag vaknade tidigt idag. Innan klockan ens slagit halv sju var jag klarvaken och det var väl bara att kliva upp då tänkte jag. Jag hade tvättstugan bokad till sju och var lite bitter över att behöva gå upp tidigare för att tvätta men det blev ju inte så farligt. Jag börjar bli van vid att klockan står på kvart i sex. Nu har jag iaf ganska gott om tid på mig att få en lugn morgon, vilket är skönt. Kanske hinner med lite saker som jag kan slippa i eftermiddag när jag kommer hem. Det är inte dumt!
Nu är det helt och ikväll blir det konsert på Harrys. Underbart! Fantastiskt faktiskt. Har sett Timbuktu och Damn! åtminstone en gång förut och bandet var otroligt bra. Alla tummar upp för bra blåssektioner! Här kommer världens snyggaste video...kanske...

Jag lovar att återkomma med cookiesrecept en dag. Det var bra!

Sitter nu och borde verkligen göra mig klar inför seminare imorgon, och jag ska. Snart. Det är bara så drygt när man läst klart en bok innan man får frågor på den. Då är det ju bara att börja om liksom. Speciellt för en som inte har något närminne. Jag kommer ihåg att boken var bra, saker som inspirerat mig (läs, det jag strukit under) och boken i stora drag, men att svara på frågor som kommer över en bara sådär...NAEJ, det är ingenting för mig. Jag lyssnar på lite bra musik och försöker förtränga att allting känns drygt just nu. Jag orkar inte med, men jag försöker finna mig i det och inte grina riktigt varenda dag. Det funkar sådär.
Imorgon ska jag se Timbuktu och Damn! på harrys. Det blir amejsing tror jag.

Overandout.

I eftermiddag har jag varit ledig. Jag blev klar med min planering och förberedelserna till imorgon efter lunch så sedan dess har jag bara softat. Väldigt skönt. Och nu ska jag försöka mig på att baka lite chocolate chip cookies. Det är väldigt svårt att få sådana riktigt bra, men om de lyckas lägger jag ut receptet här. Har ni tips är det såklart välkommet. Sedan ska jag fira med kakor och Viktor, för idag har vi varit tillsammans i 29 månader!

 

Lördag. Ledigt. Skönt och behövligt. Jag har redan kommit igång och idag ska bli en ganska bra dag, det har jag bestämt, och jag är bestämd på den punkten. Jag är trött på halvdana dagar. Jag förljer min lilla lista för att hinna göra lite roliga saker. Jag har satt igång lite nya projekt men jag säger inte vad, då båda är presenter. Ha en fin lördag. Det ska jag ha. Jag har bestämt mig.

Doesn´t mean I´ll stop.
Doesn´t mean I´ll cross.

Uppåt och neråt. Det är så livet håller på. Vilka svängar ens liv väljer at ta kan vi nog inte alltid rå på. Det tror inte jag iaf. Allt som oftast måste man bara följa med, flyta på, låta saker ske.
Det som är otäckt  är att tappa kontrollen om vad som händer. Att inte veta hur nästa dag ska se ut och inte ha någon anign om när allting ska kännas bra igen. Kanske imorgon. Kanske inte imorgon. Det enda man har att förlita sig på är sitt hopp och det tror jag vi alla får mer av, ju mer vi står ut. Hur hopplöst något än kan kännas så tror inte jag är känslan av "att inte orka mer" handlar om att man ger upp. Att vara trött på situationen är en sak, men att sedan skaka av sig den känslan och plocka upp ett par hekton med nytt hopp tror jag är en bra teori. Och jag tror verkligen att det fungerar. Att det är så det fungerar...

Efter en fruktansvärd vecka, i krig med min mage känner jag ändå att jag lever. Jag känner att det ska bli skönt med helt och jag ska försöka göra lite kul grejer + att ta det lungt såklart. Jag har förvisso en skoluoogift att göra klart, jag skulle ha gjort det igår men jag orkade inte. Jag är glad att jag lyssnade på min kropp och sket i det, för vet ni vad? Jag överlever nog livet ändå! Kanske är det här ett steg i rätt riktining?!

Idag har jag varit lite blödig. Högläsningen imorse i skolan var sorglig. Faster-farmor, en av karaktärerna i boken har dött och huvudpersonens bästa vän flyttar. Klump i halsen och läsa högtarn, det är jag det!

Dessutom skrev en tjej i min klass något otroligt fint idag. Vi har jobbat med runskrift och alla har "rest stenar" till sig själva. För att de är bra på att åka skidor eller är bra på att rida eller så. Tjejen idag skrev:

Fy vad jag är neggo jämnt. Även om det kan gå lite tungt så är ju inte allt skit jämnt.
Dagens positiva och otroligt härliga grej är helt klart att jag badat och kunnat dra ur proppen och låtit allt vatten rinna ut utan att vakta och stoppa i proppen varannan sekund. Vår bovärd har nämligen varit här och fixat vattelåset i vårt avlopp idag så nu är mitt största fritidsintresse återigen bekymmerslöst!

HURRAY!

Nu går dagarna långsamt för kroppen går emot mig. Det är jobbigt och jag försöker kämpa mig igenom dagarna så gott jag kan men det är frustrerande, speciellt på praktiken, när man vet att man skulle kunna ge så mycket mer men det finns varken ork eller kraft att ta sig för saker.
Ikväll ska jag titta på "Diagnos okänd", kanske blir jag peppad att kontakta den ordinareie sjukvården igen. Jag har redan tappat hoppet för dem en gång, men vad ska man göra när det bara blir sämre? Jag är inte helt säker på att homeopatin för mig åt rätt håll. Isf måste någonting i rätt riktining hända ganska snart. Jag är inte den som ger upp, men man måste ju vara lite ekonomisk också. Imorgon är en ny dag och jag tror det blir kul. Även om jag just nu inte alls vill bli någon fröken...

Jag peppar mig själv med lite fantastiskt gung. För den som behöver peppen, håll till godo:


Nu ska jag se till och skriva lite på mina loggreflektioner så jag kan få lite ledigt någon gång!