Vem är jag?

Läser den filosofiska skönlitterära boken "Sofies värld" men tycker att de stora frågorna känns som rent informarionssökande i förhållande till hur det verkliga livet känns just nu. Vad är det som gör allt så krångligt och hur svårt kan det vara att bara göra saker enkla för sig och vara en skön prick? Det är nu ikväll och utan egentlig anledning jag skulle vilja sitta vid något vatten med några filtar och en flaska vin. Kanske själv, filosoferandes. Kanske med sällskap filosoferandes. Inga problem, ledig imorgon. Hade inte regnet motat in mig hade jag kanske suttit där...

Fastnat i i vinkelvolten...




För den som orkar kan jag bara säga...se det här klippet. Alla som är födda på 80-talet måste tycka att det är
roligt. När Carins dotter förklarade flexnes som "80-talshumor" måste hon ha missat vinkelvolten...Helt klart är det det HÄR som är "80-talshumor". Skål för den!

För att komma till saken...det känns som att jag sitter fast. Jag har svårt att komma till skott med saker. Både saker som jag borde göra och vill göra. Inte ens det som jag egentligen tycker är roligt tar jag mig för. Nog för att jag har småtråkigt med tanke på att jag bor själv i min sambolägenhet helt plötsligt, men jag ska väl inte behöva sovsällskap för att kunna ta mig för och läsa en bok när jag är på jobbet och det inte finns något vettigt på TV?

Kanske är det här ett dödläge. Snart (ja, faktiskt ganska snart för någon med skaplig framförhållning och min är extrem) kommer höstterminen och det är meningen att det ska bli min sista. Antingen ska jag tänka framåt och skjuta allt vad min överbubblande kärlek till Dalarna heter ifrån mig för att inte dö när detta fantastiskt landskap ska lämnas om jag ska röra mig bortåt efter jul eller så ska jag klamra mig kvar ett ögonblick och se vad som händer här sedan. Då ska jag stå ut hela vårterminen också. Jag har det jättebra, trivs som bara den. Men det måste hända någonting nu. Jag tror det är rutiner som satt mig i vinkelvoltandet.

Jag kan inte impulsköpa en hundvalp, bli med barn lite spontant eller flytta en termin innan det kanske börjar röra på sig på riktigt. Men vad fan, så där kan jag ju inte snurra hela sommaren. Det blir man varken snygg eller gladare av. Det kan jag nästan lova utan att ens ha provat...
Jag tänkte bli lite smalare, men det är inget som säger att man blir snyggare eller gladare av det heller.


Jag som människa...

Jag som människa är helt enkelt inte gjord för att vara ensam. Nu har jag bott här, hemma hos mig själv, fast utan Viktor i ungefär 1½ vecka och jag håller på att göra mig själva tokig. Inte för att jag inte klarar mig själv. Jag lagar mat som jag aldrig får annars, tar hand om mig och smörjer benen efter varenda dusch. Jag har Melvin och vi går ut ibland, annars sitter han hos mig i soffan. Jag jobbar en hel del och har fullt upp med det och i övrigt har jag fina vänner som jag kan träffa då och då.
But still. Jag blir galen, av att gå och lägga mig själv på kvällen...eller natten, för det tar tid innan jag får ro nog i kroppen. Ena halvan av sängen har inte ens varit uppbäddad på över en vecka! Jag klarar mig fint, det går bra men jag har lärt mig att hata att sova själv.

Sova och låta det bli en ny dag så att jag får ringa dig är det som återstår.
Åsa-kramar-kudden-en-natt-till.





En kattunge?! Hundvalp?! Hej sovkompis kom till mig!