Åsa

Ikväll har vi avnjutit den sista måltiden med gänget, för imorgon åker jag och Viktor till Örebro för att fira in det nya nyåret med fina Olle och Julia. Det ska bli så kul att träffa dem igen. Dock känns det tråkigt att åka ifrån Värna...förvisso börjar jag längta hem. Det är ganska länge sedan vi åkte från Falun nu!

Julän ä slut!

Nu är jag hemma i Värna. Allting är mer sinnessjukt och mindre ledsamt än vad jag trott, så nu är jag glad. Kanske lite överrspelad. Jag har dock lovat att lugna ner mig, typ på onsdagkväll.
I alla fall så lever jag och vi och har det fasligt bra.
Så
puss

Jag har aldrig glömt vem jag var,
jag har bara låtit det sova.
Torsdag eftermiddag blev starten på mitt nya liv.
Jag tänker inte något annat än tro på det här och på mig själv,
för det här är något som pågått aldelles för länge och nu har det gjort tillräcklig stor skada för att jag ska förstå allvaret.

Kanske hade jag inget val, bara viljan att finnas kvar.
Det är lätt att bara skylla på sig själv så länge det bara känns på insidan, men när det blir till fysisk smärta förstår man allvaret.

Jag vill känna att jag lever,
veta att jag räcker till.

Jag vill leva lycklig för att jag är jag.
Kunna vara stark och fri, se hur natten går mot dag.
Det var i morse när jag vaknade efter en lång och härlig sovmorgon, utan att ha ställt någon klocka och kunde ana solljus bakom rullgardinen. Jag gick direkt upp och klädde på mig, grabbade tag i kameran och gick ut. Solskenet fick mig verkligen att må bra. Jag vet inte hur många veckor det är sedan jag såg den senast, men då förstår man i hur stort behov man är av den. Jag gick en lite fotorunda i kylan, så här kall har det nog inte varit förut här, den här vintern. Fylld med hopp och glädje kom jag hem igen.

Jag är här och mitt liv är bara mitt,
och den himmel jag trodde fanns,
ska jag hitta där någonstans.
Men små bläckfiskbläcks-tabletter ska jag övertala mig själv om att det är nu det vänder!

Jag vill känna att jag levt mitt liv.

Det är dags att inse att man inte kan ge upp.
Hur tungt det än kan kännas för tillfället så lever man ju ändå för de ljusa stunderna.
Ett gammalt uppspel ocu En gammal Caca fick mig att minnas hur det kändes då,
och jag tänker inte låta det vara eller bli annorlunda. Inte på den punkten iaf.
Det här är förändringarnas vecka.
Nu försöker vi..jag...igen!

...hand i hand och alltihopa. Idag har jag bakat pepparkakor, mest dinosaurier och läskiga djungeldjur med också en stor kärlekspepparkaka för att jag är så extra kär i Viktor nu igen. Tack flickor för en helfin dag. Det är sånt här som får mig att verkligen trivas i min nya stad.
/eder ordförande

Shit. Nu har jag bananer på hjärnan. Det är ett ganska ovanligt ämne att haka upp sig på, MEN imorgon ska vi redovisa vårt "frukttema" som vi slitit (8-)) med ett tag. Det avsnitt vi ska redovisa handlar om bananer så jag har precis övat klart på var egen banansång, googlat färdigt på bananlåtar och klippt små bruna, gula och gröna lappar till leken banansallad, för en banan behöver ju inte alltid vara gul. SUCK. Jag behöver nog sova nu.

Nu ska vi sjunga sången

om denna veckas frukt

och den ska vi få smaka

och känna på dess lukt.

Den kan vá sur och söt

och den kan vá hård och mjuk,

den passar mellan målen

och fyller våran buk.

Bananen den är avlång

och den är gul och brun

den gillas av små apor

som stoppar den i mun.

Den smakar lite sött

och att äta är en fröjd

den smakar nog så gott

för att den är gul och böjd.

Ikväll är jag själv hemma och det är så tomt så tomt.
Jag vet inte om det är därför jag knösar, för att jag känner mig lite ensam, eller om jag bara är inne i en dålig period?!
Jag är iaf i full färd med att knösa i mig en 100grams kexchoklad. Har ni någonsin sett en sådan så vet ni hur stora de är. Rån väger inte så himla mycket helt enkelt.
Här på Herrhagsvägen har julefriden infunnit sig. Jag känner hur jag för min själs bästa ska fortsätta glida på vad gäller skolan och bara vänta på lite ledighet. Myset är också här. Mycket ljus och lite röda dukar.

De här gobitarna har ju också hjälp till en gnutta med julkänslan:


Kan det bli bättre än så?