Åsa

Jag har aldrig glömt vem jag var,
jag har bara låtit det sova.
Torsdag eftermiddag blev starten på mitt nya liv.
Jag tänker inte något annat än tro på det här och på mig själv,
för det här är något som pågått aldelles för länge och nu har det gjort tillräcklig stor skada för att jag ska förstå allvaret.

Kanske hade jag inget val, bara viljan att finnas kvar.
Det är lätt att bara skylla på sig själv så länge det bara känns på insidan, men när det blir till fysisk smärta förstår man allvaret.

Jag vill känna att jag lever,
veta att jag räcker till.

Jag vill leva lycklig för att jag är jag.
Kunna vara stark och fri, se hur natten går mot dag.
Det var i morse när jag vaknade efter en lång och härlig sovmorgon, utan att ha ställt någon klocka och kunde ana solljus bakom rullgardinen. Jag gick direkt upp och klädde på mig, grabbade tag i kameran och gick ut. Solskenet fick mig verkligen att må bra. Jag vet inte hur många veckor det är sedan jag såg den senast, men då förstår man i hur stort behov man är av den. Jag gick en lite fotorunda i kylan, så här kall har det nog inte varit förut här, den här vintern. Fylld med hopp och glädje kom jag hem igen.

Jag är här och mitt liv är bara mitt,
och den himmel jag trodde fanns,
ska jag hitta där någonstans.
Men små bläckfiskbläcks-tabletter ska jag övertala mig själv om att det är nu det vänder!

Jag vill känna att jag levt mitt liv.