Åsa

Märkligt vad en låt kan frambringa minnen, men ändå vara så mystiskt öppen för nya känslor.
Det här är en av mina absoluta favoritlåtar...i hela världen.
Njut, av detta mästerverk i musikväg.
Jag gör.



Härligt med en Live-version som påminner om min och Fredriks fantastiska kväll på dalhalla för nästan tre år sedan...eller är det fyra. Fy nu saknar jag Fredrik också...

Jag gnäller ofta över att jag har en dålig dag här i bloggen utan att egentligen förklara mig. Jag tar som för givet att alla människor vet vad det handlar om fast jag kappt pratar om det. Och då är det svårt att veta. Men det kan också handla om att jag inte längre "behöver" prata om det. När någon frågar hur det är så säger jag "Helt okej" eller, "Jo i stort är det ganska bra, men magen är jävlig just nu". För det mest slipper jag följdfrågor, men inte från min älskade mamma. Hon bryr sig lite för mycket för att kunna se like likgitigt på det här som jag och många andra faktiskt gör efter ett och ett halvt år.
    jag själv börjar bli van och det hjälper inte att prata om det. Så jag brukar vanligvis låt bli. Men när jag pratar med min mamma, inser jag mer och mer att det inte är så normalt att ha det såhär. Jag har vant mig. Absolut, men det är inget tillstånd jag vill vara i.
    För att förklara. Jag har haft magsjukesymptom i 1 ½ år! Jag mår illa, har ont i magen ibland så ont att jag ligger och grinar. Allt detta för att min tarm av emotionella problem och stress har valt att lägga av att samspela med min hjärna. Nervsystemet som säger åt tarmen vad den ska göra har fått sig en törn.
    Jag har självklart sökt upp sjukvården, och de har, tro mig, provat allt. Men ibland tvivlar jag ändå på att de tittat tillräckligt noga...Efter att jag fått det goda beskedet "Tyvärr, det finns inget vi kan göra mer än att skicka dig till en dietist. Det kan gå över på fem år...trettiofem år...eller så får du leva med det!" Tyvärr blev det ingen dietist, på grund av besparingar. Tack sade jag och sökte upp en homeopat där jag gått i fem månader ungefär, för att inifrån arbeta bort det är. Till en början gick det bra och i januari hade jag tre symptomfria veckor och jag har nog aldrig mått bättre. De gav hopp. Såhär i efterhand ser jag tillbaka på dessa veckor med glädje. Det var de tre bästa veckorna i mitt liv! Jag insåg att det här inte bara handlar om att ha ont i magen, må illa, ha dålig matlust osv. Jag har ingen energi. Men dessa tre veckor i januari gav mig energi som jag fortfarande lever på.
    Men risk att bli långrandig slutar jag där med hänvisning till min självbiografi ;)...som jag faktiskt har påbörjat (!) genom att säga att jag inte söker självömkan genom det här. Det är inte synd om mig, det är inte mitt fel, det vet jag idag. MEN DET ÄR INTE SYND OM MIG! Jag vill bara informera om min vardag. Det är väl det den här bloggen är till för.
    Nu slipper jag skriva allt det här varje gång mr mage ska nämnas.

Kul att jag är så inne i uppsatsen att jag till och med gör indrag i ett blogginlägg!
:D

Har inte uttalat mig och Eurovision, det har jag inget behov av. Så viktigt känns det inte, men visst tittade jag och kan tillägga att iår var första gången på flera år som jag tittade och tyckte att flera låtar var helt okej. Det var nog också första gången jag tittade och faktiskt inte hejade på Sverige. Men den låten har man ju hört förut, så det kände inte så kul. Ska bli spännande med Viktors B-uppsats om plagiat.

...the one I love.
Jag har en ny räddare i nöden och det är den här killen...

Sån´t här gillar jag. Det är sådant som gör livet lite mer spännande.
Häromdagen var jag på myrorna (japp! jag är stamkund där!) och letade efter en bok som jag skulle använda till lite pyssel som jag har på gång, men det är hemligt så jag kan inte säga för mycket. När jag kom hem och skulle sätta igång med mitt skapande hittade jag den här fantastiska bilden i slutet av boken.


Jag börjar googla på "Salsåker" där bilden är tecknad och finner att den på något vis tagit sig från Härnösand men mannen som tecknat den 1949 får jag ingen träff på. Och det kvittar egentligen, men jag kommer på mig själv med att sitta och le när jag tittar på bilden, för jag tycker att det är så fantastiskt. Någon har för 60 år sedan, samma år som min pappa föddes, ritat den här bilden och lagt den i en bok som hamnat på myrorna i Falun. Sedan går jag och köper just den boken, bland alla hundra som finns där nera i källaren för att göra en 60års present till min pappa. Är det inte ett konstigt sammanträffande? Trots allt så fick jag lite ångest över att börja plocka sönder boken. MEN, hade jag inte haft det syftet med den hade jag aldrig köpt den, jag valde faktiskt en bok som verkade lite halvtråkig, för att inte slita en bok i bitar som någon annan kanske skulle vilja ha. Nu är bara frågan vilken ram den här underbara bilden ska få och var den ska sitta. Någonstans där den kan göra mig lika glad, varje dag, och påminna mig om vad häftigt livet är, ändå!

Halvvägs genom intervjuerna och motivationen är faktiskt på topp. Nu känns det hela lite spännande igen. Jag vet inte alls vart det här kommer sluta eller vad det blir av det, men jag känner mig iaf lite sugen. ÄNTLIGEN. Vi får väl se om det håller i sig, eller om det blir sågning på handledningen imorgon, men just nu känns det bra och jag tänker njuta av det en stund. Efter lunch ska den sista av två intervjuer göras och sedan har jag allt material för att bara skriva, skriva, skriva.

Jag vaknade för ungefär en timme sedan och kunde inte somna om. Jag har nu kikat på smhi´s hemsida för himlen är nästan svart men solen skiner och enligt dem ska dagen innehålla regn. I vanliga fall skulle jag inte ha vågat gå ut före frukost med rädsla för någon magattack, men såhär tidigt brukar ju inte ens magen satt igång. Så jag chansar. Det blir nog ingen powerwalk...men en myswalk och lite frisk luft innan den här dagen sätter igång på riktigt.

Nu börjar snålandet för att klara sommaren.
Tre förtjusande flickor i (uppskattningsvis) årskurs 5 kommer och knackar på.
En av den drar en harang som är inövad och går för fort för att jag ska hinna uppfatta någonting alls.
Jag frågar vad ett panket kostar, fast det står 50:- kronor på och ber om en förpackning, betalar och säger lycka till med klassresan.
Flickorna tiitar på varandra och ser glada ut över att det inte ä så jobbigt att knacka dörr och i samma sekund som min egen går igen undrar jag varför jag just lagt mina sista kontanter på plastpåsar?!

Var det min ömkan inför ångesten man själv kände i mellanstadiet med allt från plastpåsar, kakburkar och kola som aldrig tog slut eller var det bara frågan om varför jag inte skulle göra dem glada och lättade över att iaf bli av med en förpackning när 50 spänn kanske inte spelar så stor roll för mig egentligen?! deras mammor kan ju inte köpa alla förpackningar som min mamma gjorde. Eller handlar det om mitt svaga omdöme?! På tal om det...tillbaka till intervjufrågorna Åsa!

Idag sätter arbetet med fördjupningsarbetet igång på riktigt. Idag är första ritkiga arbetsdagen som är tänkt att ägnas åt bara det här. Vi får väl se hur det går, men det vore skönt att komma igång, bara för att känna att man för en gångs skulle inte sparar allting till sista dagarna. Det har varit så hela våren...eller nästan hela det här läsåret. I vilket fall som helst känns det skönt att kunna koncentrera sig på det här de kommande två veckorna. Förhoppnigsvis lyckas jag åstadkomma något som ger mig godkänt och med lite tur blir det kanske lite intressant.

Hur som helst kanske det blir en del bloggande framöver :)

Nu har jag den här fördömda uppgift fem att göra klart sista kvällen iaf. Jag hade bestämt mig att den skulle vara färdig redan förra veckan men det gick inte och den här veckan har varit helt fullspäckad med VFU, musikal och annat plugg. Jag ska se till att få skiten klart lite halvhjärtat ikväll och så ska jag åka till skolan imorgon. Efter det tänker jag ta ledigt hela helgen (om jag inte får fördjupningsarbetespanik) och bara vara. Speciellt med min Viktor. Vi behöver det nu. Speciellt jag.
Ja fy vad allt är konstigt just nu...blä.