Åsa

Nu börjar snålandet för att klara sommaren.
Tre förtjusande flickor i (uppskattningsvis) årskurs 5 kommer och knackar på.
En av den drar en harang som är inövad och går för fort för att jag ska hinna uppfatta någonting alls.
Jag frågar vad ett panket kostar, fast det står 50:- kronor på och ber om en förpackning, betalar och säger lycka till med klassresan.
Flickorna tiitar på varandra och ser glada ut över att det inte ä så jobbigt att knacka dörr och i samma sekund som min egen går igen undrar jag varför jag just lagt mina sista kontanter på plastpåsar?!

Var det min ömkan inför ångesten man själv kände i mellanstadiet med allt från plastpåsar, kakburkar och kola som aldrig tog slut eller var det bara frågan om varför jag inte skulle göra dem glada och lättade över att iaf bli av med en förpackning när 50 spänn kanske inte spelar så stor roll för mig egentligen?! deras mammor kan ju inte köpa alla förpackningar som min mamma gjorde. Eller handlar det om mitt svaga omdöme?! På tal om det...tillbaka till intervjufrågorna Åsa!