Åsa

Idag är Åsa förkyld. Väldigt förkyld. febern tror jag att jag klarade av igår, men efter 20 timmar (i sträck) på jobbet och med en ledig måndag har jag låtit besluta om en riktig chipsdag. Alltså inte äta chips, det är jag ändå inte så förtjust i men som typ soffpotatis-potatischips-chipsdag. Det jag ska göra idag, förutom ingenting, blir följande:

Handla mat.
Styla bloggen.
Laga mat.

Idag tar jag igen mig. För imorgon blir det jobb igen.
Inspirerande!

Jag fick just denna sunda påminnelse...från en disktrasa. Det är konstigt att man kan glömma något sådant när man erhållit ett liv att leva. Att man inte gör det då och njuter av varje minut. Snälla du som läser det här. Njut en minut när du läser det här. Unna dig att göra något som du verkligen njuter av. Ta en lång promenad, lägg dig i badet, gå ut och fotografera, bry dig inte om tiden, för vad skulle vi med den till om vi inte utnyttjade den och njöt av den?!, gör någonting som du verkligen vill göra just nu, ingenting som du måste eller borde. Vi slopar de orden från och med nu, och använder bara NJUT!

Glädjen finns i alla, frågan är bara var!

Jag har dock den yttersta glädjen att hela sommaren få jobba med människor som vet vad glädje är och var den finns. Jag jobbar med fyra underbara damer som ger mig glädje, riktig glädje, full med värme och det gör hela mitt hjärta gott att få ha det så bra som jag har det hos dem.

De vet var de har sin glädje, vad de ska göra med den och jag älskar mitt jobb!

För ungefär en vecka sedan var jag i Linköping. Staden med stor S som alltid varit min stad med stort S. Jag har velat visa upp staden och presentera den som min. Jag har trivts där och kännt att jag på något vis hör dit. För ungefär en vecka sedan var allt detta som bortblåst. Jag gick bara genom stán för att komma hem till Karin, när jag plötsligt fick en otrolig olustkänsla av att vara där. Jag ville inte vara där. Det kändes som om alla som gick där på gatorna som var mina var några andra än vad de var för två-tre år sedan. Det kändes som de tittade konstigt på mig, som om jag inte hörde dit. Det kändes som att de såg att jag inte pratar samma språk längre. Det kanske låter konstigt, men att gå från druvan till Ågatan, vara bara jobbigt. Och det kändes verkligen jobbigt!  Det var med en känsla av lättnad jag åkte ur parkeringshuset och begav mig hemmåt. För hemma hos mamma och pappa är fortfarande hemma. Där vill jag vara. Men inte i stán. Inte i Linköping. Nu är min tid där över och jag är hel och hållen uppslukad av Falun. Denna lilla stad med ett fantastiskt hjärta som jag tagit till mig och älskar. Det är här jag vill vara nu. Det är här jag hör hemma och det är här jag bor!

Hemma efter första riktiga dagen på jobbet efter introduktionen som var i april. 10:00-21:00 är ganska saftigt men tanterna somnade tidigt och jag fick kapa kvällen lite tidigare. Det tyckte jag var skönt! Åkte hem för att serveras bruna bönor av Viktor såhär 20månadersdagen till ära. Nu ska vi äta godis och mysa för imorgon ska jag på brandutbildning nere på stan klockan 8. Så var sommarlovet igång.

Ciao!