Åsa

För ungefär en vecka sedan var jag i Linköping. Staden med stor S som alltid varit min stad med stort S. Jag har velat visa upp staden och presentera den som min. Jag har trivts där och kännt att jag på något vis hör dit. För ungefär en vecka sedan var allt detta som bortblåst. Jag gick bara genom stán för att komma hem till Karin, när jag plötsligt fick en otrolig olustkänsla av att vara där. Jag ville inte vara där. Det kändes som om alla som gick där på gatorna som var mina var några andra än vad de var för två-tre år sedan. Det kändes som de tittade konstigt på mig, som om jag inte hörde dit. Det kändes som att de såg att jag inte pratar samma språk längre. Det kanske låter konstigt, men att gå från druvan till Ågatan, vara bara jobbigt. Och det kändes verkligen jobbigt!  Det var med en känsla av lättnad jag åkte ur parkeringshuset och begav mig hemmåt. För hemma hos mamma och pappa är fortfarande hemma. Där vill jag vara. Men inte i stán. Inte i Linköping. Nu är min tid där över och jag är hel och hållen uppslukad av Falun. Denna lilla stad med ett fantastiskt hjärta som jag tagit till mig och älskar. Det är här jag vill vara nu. Det är här jag hör hemma och det är här jag bor!