Åsa

Jag känner verkligen att jag har stöd från Viktor när jag får kliva upp, enligt mig,  så här fantastiskt tidigt (05:30) Vilket säkert är ganska sent för vilken hantverkare som helst, men ändå...När jag går in i sovrummet runt sextiden för att hämta strumpor säger han i sömnen "Jaa". Shit. Om han svarar på frågor jag inte ens ställt är det inte så konstigt att han oftast inte kommer ihåg vad vi pratat om, kommit fram till och bestämt tillsammans...
Nu: Runskrift.

Anna är tre år yngre än mig. Man kan då tycka att vi är i samma generation och så, men hon påpekade kritiskt och indirekt att jag är gammal. Så är det, jag är äldre än henne och med detta helt klart gammal. Skarven för vilka som är gamla på riktigt måste alltså gå där någonstans mellan 1987 och 1990. Detta fastslås då utifrån att jag kommer ihåg den gamla reklamen för "Quick-Call" med tillhörande sång "Quick-Call, vart du än går, Qick-Call vart du än gåååår", för er som inte minns var Quick-Call en personsökare och för er som inte vet vad detta är är det en maskin man ringde till för att söka någon. Då visste de att de kunde ringa upp det numret som sökt dem så fort de hittat en telefon att ringa från. Det fanns alltså inte mobiltelefoner på den tiden. Yepp, den tiden har funnits!
Del två i fastslagningen handlar om att jag ringt från telefonkiosk, med telefonkort...

I say no more.

Nu är jag i Uptown hos min lilla lillasyster. Hon bor mitt i smeten och kan gå till allt. Jag tycker att det är fantastiskt lyxigt och ser många fördelar med det. När jag tittar på nya lägenheter hemma i Falun är det mest i stadskärnan jag letar. Det vore jätteskönt att bo närmare både stán och skolan. Det konstiga i det hela är ju att jag längtar efter landet. Jag letar efter hus som hyrs ut utanför stán också. Egentligen borde man ju tycka att jag bor perfekt. Mittimellan liksom. Jag har gångavstånd till skola och stán om jag vill, det tar 30/50 minuter och jag har dessutom 50 meter till skogen och slipper grannar mitt emot så jag har bara skog utanför fönstret. Om jag bodde i centrum...skulle jag längta ännu mer efter landet då? Om jag bor kvar...kommer jag fortsätta ha tankarna på en central lägenhet, om jag köper hus...kommer jag längta tillbaka till det bekymmersfria lägenhetsboendet?
Är man bara otacksam och aldrig nöjd, eller har lantisen i småstán börjat längta tillbaka till skogen?!

Japp, idag är insiktens dag. Nog har jag förstått efter tygkassar av toppklass, sadelskydd på cykelsadeln även vid plusgrader och kläder av bekväm rang prioriterad, att jag blivit just detta...tant! Men idag kände jag en nära-döden-känsla när jag såg posten på bordet från landstinget i Dalarna. Först såklart lite grann för att jag var övertygad om att de hittat något inälvsätande monster i magen på mig från någon gammal provtagning, men så småningom för att jag blivit kallad till gynekologisk cellprovtagning. Herregud utbrast hon, tanten, det trodde jag inte man gjorde förrän man var minst 25!? Jag har ändå över två år kvar men blev idag berövad min ungdom. Farväl sena nätter och tjejskvaller. Nu börjar pratet på riktigt om led- och muskelkrämpor och flängande mellan olika mataffärer för att utnyttja alla veckans rabbatkuponger. Man kan ju spara flera kronor på ett år!
Sjung om ungdomens lyckliga dar snarare än du tror är de över.

Imorgon blir det helg, japp fredagen hör till helgen annars vore den för kort, och jag åker till Uppsala för att hälsa på min fina syster. (tatl.blogg.se dreamsandmonkeys.wordpress.com) Där spenderar jag helgen med ytterst lite plugg och en hel del semester. Helt sjukt egentligen, jag var ju helt ledig förra helgen också. Antingen börjar livet snart eller så är det bara en slump. Helvetesperioder kan ju inte vara för evigt. Nästa vecka sätter VFU:n igång och det betyder...mer att göra! Grattis Åsa. 6 veckor känns som döden...det är det här du ska arbeta med resten av ditt liv...eller?!

Nej jag ska inte göra ett försenat uttalande om Michael Jackson. Det lämnar jag åt andra. Jag är inte dum i skallen så jag förstår värdet i det han gjordet och inser även kvaliteten i mycket av det han visade världen, men som sagt, det var inte det det här skulle handla om...
Jag såg Robbie Williams på Tv för ett par veckor sedan. Han är för mig också både en popstjärna och popkung. MEN vad har hänt? Hela konserten lät lite småsur och gnistan i ögonen var lite klen. När han en vecka senare talade ut om sin förälskelse till den nya kvinnan i "Skavlan" var gnistan där igen...min fråga är kort och gott om postjärnors "performance-grnista" försvinner när de hittar kärleken?! Jag har inga fler exempel på rak arm men det torde kunna vara så...eller var han bara kackig i rösten den där kvällen?
Fatta pennan och svara till koden 22½jordsnurr.

Sedan måste jag bara lite kort påpeka, utan att utpeka, att särskrivningar tar knäcken på mig. Vid textgranskande hit och refererande dit går liksom särskrivningar bort men vägen är inte lång till att man sitter framför facebook eller fantastiskt kultiverade bloggar och självklart får man använda precis vilket språk man vill. Det gör jag (fröken luddig) också, men alltså...kommer särskrivningar av sig självt efter ett par år av talspråksskirvande eller är man bara lite för snabb med mellanslagstangenten i vår generation?!

Herr socka.

 

 

Nej, inga kultingar än...
Men i väntan på den kurslitteratur som jag borde börjat läsa för länge sedan och som förhoppningsvis kommer på posten idag tänkte jag bara tipsa om en bra låt, ett bra band och en snygg video.

 

Musikkollektivet, ett band från Stockholm som jag fått nys om genom Viktors klasskompis som polar med bandet. Håll till godo med svänget, jag bjuder ju på´t!

Precis på samma vis som min mor igår berättade om min kära lilla pappas nyförälskelse (i sin nya vedeldade värmepanna!) känner jag mig nu nyförälskad i lilla Melvin. Efter att Malte gått bort har jag liksom behövt honom än mer än innan och han verkar på något vis behöva oss mer. Igår satt han med oss i soffan i säker 45 minuter utan att bajsa, kissa eller bita sönder någon filt och efter det tog vi hem honom till buren ofrivilligt när den första bajskorven trillade ut. Detta har nog aldrig hänt innan. Efter fem-tio minuter har det stackars marsvin som tvingats sitta i en äcklig soffa skrikit ihjäl våra trumhinnor och kissat på allt som absorberar vätska.
En ny era i mitt liv har börjat, där jag sitter med vriden köksstol och äter frukost tillsammans med djuret på golvet som käkar hö. Jag tror det blir bra till slut.
Över och ut! (rim)

I onsdags var det den stora sorgens dag här på Herrhagsvägen.

Malte, den lilla mannen med det stora hjärtat var efter flera dagars plågsam urinsten tvungen att lämna oss och det var med stor sorg i hela kroppen vi klev utanför dörren till Falun djursjukhus´dörr med en tom bur.

Mycket kärlek betyder mycket sorg när kärlekens tid är över men de tre åren med Malte kommer alltid finnas i våra hjärtan.

PUSS

 

Klent Åsa, klent att inte uppdatera mer på bloggen än såhär!
Min ursäkt den här gången är en hägrande tenta som för övrigt går av stappeln imorgon. Mellan 13 och 18 sitter jag i aulan och tömmer min hjärna på allt vad andra baser, aritmetiska talföljder och bråkiga bråk heter. Japp tömma är vad jag gör. Förhoppningsvis går tentan bra och då kan mycket få stanna kvar på de där papprena jag lämnar ifrån mig med svettig hand strax innan sex om inte annat så måste jag antagligen börja om i april när det blir omtenta så ja, imorgon kväll är det en trött Åsa, med en tom hjärna men kanske med en lugnare själ som ligger på soffan och virkar amigurumi. Det är min nya last. Små, japanska underverk...

Smakprov från julhelgen när jag, mor och bror gick loss...

(För er som tycker att snuskgubben i slokhatt är obehaglig vill jag vidarebrfodra eventuella klagomål till Erik Wärn)

Om tentan nu skulle skita sig sitter jag i en riktig hög med skit för då kommer jag inte in på kursen jag sökt till i vår och även om jag skulle hitta en restplats på någon specialisering som jag kan läsa så länge så skiter det sig att skriva examensarbete med Madde i vår och det vore typiskt trist. Dessutom kommer jag kanske ha börjat en kurs och läst två veckor innan jag får resultatet vilket betyder att jag missar två veckor på den kurs jag kommer få byta till. Men detta är såklart om, och endast om ("if, and only if..." i Billstein när matematik generaliseras) jag missar på tentan. Vi får se helt enkelt.

Hur som helst så har jag en fantastisk dag att se fram emot den 7:e mars. På dagen kommer Viktors bror fantastiskt nog att åka Vasaloppet. Såklart ska vi dit och hejja även om vi inte ser ett skit för inte kan man ha bott i Dalarna under hela sin studietid utan att ha sett ett enda Vasalopp?! Men som om det inte vore nog med detta så har vi sjukt nog fått biljetter för att se den mystiske mannen Bob Log III på kvällen. Mannen, myten...spelar på en restaurang här i stan och när jag insåg att de sålde endast 100 biljetter till pirset av 50 bagis insåg jag att det nog var kört att köpa biljetter en vecka efter släpp, men döm om min helt crazeyiga förvåning och gissa om jag blev lycklig när tre biljetter blev våra. Knäppsöndag på Hammars (Hammer) där jag, Viktor och Erik fräser öronvaxet ur skallen när den ensamma svängkungen från Amerikas förenade stater knäcker Falun. Vem som hamnar i hans knä av oss tre låter vi vara osagt tills dagen är kommen!

 

 

Peace.

 

Nytt år, nya möjligheter och nytt hopp om positiva förändringar. Här är jag, vi och alla andra just nu och jag är avundsjuk på andra vid många tillfällen men jag är också stolt över mig själv vid andra. Om det vore nyår lite oftare skulle jag oftare få ny energi men jag har i alla fall valt rätt yrke för framtiden. Som lärare får man nya terminer två gånger om året och de ger mig minst lika mycket kick som nyår gör. Nu försöker jag igen...med allt. I år dansar jag mig igenom svackor.

You pick me up when I´m feeling down.

 

Näst sista dagen på år 2009 och jag är redo för 2010. Det känns på ett  vis galet att ett helt år har gått igen och att det gått så fort...ovanligt fort i min värld men samtidigt är det inte konstigt för det har hänt så mycket. Nästan aldrig förut har jag förändrats så mycket på ett år och den här gången har det varit en positiv förändring. Det är jag evigt tacksam för och jag hoppas att det inte är flyktigt utan att det fortsätter så. Visst har jag planer och mål för nästa år och jag ska försöka det bästa jag kan. Mitt största mål för år 2010 bli i alla fall att må bra. Så bra jag någonsin kan, dessutom vill jag att andra, ni, de ska må bra. Jag vill göra något för andra, vad får vi se.

...så:

Från botten av mitt hjärta, TACK!

 

Ja det är ju komiskt det här med bloggande och så apropå te och annat. Som jag tidigare nämnt får man med varje kopp te också ett visdomsord i det här huset. Det gillar jag och de är oftast tänkvärda och fina. Det är förövrigt en sådan rad jag målat på väggen i vårt kök.

 

I alla fall...så har jag kommit upp mig i bloggläsandet och gör mest inget annan om dagarna och man stöter ju på alltför många bloggar som handlar om samma sak. Vardagsgnat utan charm och mest en massa gnäll faktiskt. Inget illa menat mot någon för jag är likadan själv, men ingen har väl undgått att svenska bloggar domineras av detta?! Fånigt att ursäkta sig helt enkelt...
I alla fall...igen...så hade jag kvällen innan läst otroligt många sådana bloggar. Och till morgonens te får jag detta lilla meddelande:

Idag är det den 16 december. Åsa är just i färd med att lacka de sista julklapparna, storstäda, skriva hemtenta, gå och träna, packa och rensa kylskåp. Dubbelt är alltid bäst sade hon slog av frysen, njöt minst tre och en halv sekund av tystnaden, för jösses så mycket en påslagen frys låter, och bar ut all mat på balkongen. Där står den nu medan Åsa hoppas och hoppas att ingen skata eller något annan fjäderbeklätt djur ska picka hål på alla påsar och käka upp mormors bullar, medans det i köket klirrar och pluppar när ett och ett halvt års is smälter likt polerna.

Ibland är det något oförsämt över mig. Jag gillar trubbel, viss typ av trubbel och har alltid gjort. När jag var liten älskade jag när morfar kom över och bad pappa om hjälp när dagvattnet i brunnen tagit slut för att någon förtjusande granne glömt en kran eller liknande. Jag älskade när det blev strömavbrott, gärna liiite för länge så att man fick börja krångla med hinkar när man skulle spola i toaletten, laga mat på gaskök och börjar rädda den mat som räddas kunde i kyl och frys. Jag njöt varje gång det var sådant snöoväder så att man knappt tog sig utanför dörren eller när det åskade orimligt mycket så att alla kontakter i huset var tvugna att dras ut. Det var någonting mysigt med allt detta trubbel och jag tyckte liksom om själva problemlösningsbiten. Det var som att hela familjen samlades och gjorde någonting tillsammans för man var tvungen att lösa det, på en gång! Vilken hemsk barndom kan man tänka. Men det var den inte. Det var nog bara jag som var lite ovanlig. Japp sådan var jag som liten och lite sådan är jag nog än. Hur arg jag än kan bli så är det något mysigt med vinterdäck som sitter fast, bildörrar som inte går att öppna och avlopp som täpper till...ja förutom just vårat avlopp just nu då!