Åsa

Livet är konstigt, och på många vis härligt.
Jag har kommit i en viss inombordsbalans nu, jag vet det, men känner ändå att jag inte är klar.
Och det är jag inte.
Jag har mycket kvar, men bara tanken av att jag faktiskt är på väg gör mina dagar så mycket lättare och så många småsaker som retar andra än mer skrattretande än någonsin.
En dag ska jag också finna ro och kanske ger sig myrorna i brallan av och lämnar mig med ett gott humör.
Nu ska jag ta ledigt en stund och pyssla lite julkort i min ensamhet. Jag ska nog också mumsa i mig en bit av kakan jag bakade häromdagen på en surdeg som stått och växt i tio dagar på bänken sedan min fantastiska granne kom upp med den innan dess. Helt fantastiskt att grannar kan vara så fina fast man bor i hyreshus. Det tycker jag!
Imorgon kommer en människa full av kärlek hit. Hon heter Cecilia och finns i mitt hjärta.

Japp idag skulle jag med hjälp av lite egentid alltså ta mig ut på ett litet äventyr. Kameran packades med tillsammans med det fantastiska stativet jag erhöll från bror i födelsedagspresent, te kokades och hälldes i termos och varma ytterkläder åkte på. Sedan bar det av.

Mitt mål var att ta mig genom skogen här bakom vårt hus för att nå det som var mitt mål: Stångtjärn. Vi har pratat så många gånger om att det måste gå att ta sig dit genom skogen, så idag skulle jag alltså testa hur man skulle gå...

Vädret idag har varit helt och hållet strålande. Sol och runt nollan i temperatur med lite av nattens snö kvar på marken. Jag lade märke till att jag hade solen vid min vänstra axel när jag gick vid 13:10. Mest för att veta att jag gick åt rätt håll genom skogen.

Snön var mer orörd i skogen och även om det lika gärna skulle kunna vara någon mossa eller lav så var vintermysstämningen på topp.

 

Jag hittade några stackars blåbär som hängde kvar där trots kylan. Något ska väl björnen ha innan han lägger sig och sover tänkte jag och gick vidare. (Observera att jag vid det här laget nog var max 100 meter från vårt hus).

Vandringen fortsatte med solen på rätt sida om mig, men den började redan försvinna ner på andra sidan gruvan trots att klockan bara var runt halv två. Med tanke på den ovan omnämnda björnen sket jag på mig lite grann när en hackspett började hacka frenetiskt precis bakom mig. När jag lugnat ner mig och torkat ur brallan var detta vad jag hann åstadkomma i bildväg. Det är nog inte den här bilden jag kommer vinna mitt första fotopris med helt enkelt...

 

Nästan precis här tänkte jag vända men istället skulle jag bara krångla runt bland lite småtallar och ta kort på någon växt som jag ännu inte vet vad det är, men den luktade gott...

Istället för att vända och påbörja min riktiga vandring, eftersom den här tog lite stopp, trampade jag ner mig halvvägs upp till knät i någon slags sank mark och inte hade jag stövlar direkt. Nej nej. Sneakers...Okej, jag går hem och byter och går ut igen...

 

Under tiden som jag fotatde dessa söta lingon insåg jag att det kanske var lika bra att gå hem, ta av de blöta kläderna och stanna hemma. Solen hade trots allt gått ner och jag hade lite tappat upptäckarlusten. Nu var klockan 13:40 och jag kom återigen gående över parkeringen. Jag hade då varit på äventyr i 30 minuter (just precis, inte en minut mer än en halvtimme!) och hoppades att ingen som såg mig dra iväg med all packning skulle se att jag redan kom tillbaka. Jag korkade upp temosen, drack mitt te och åt min äventyrsmatsäcksfrukt hemma i köket...Vilken dag, vilket äventyr!

Jag bara måste dela med mig av en av de låtar som gör mina dagar just nu...

Be proud of who you are.

 

Nu ska jag pussa på mitt lilla marsvin med urinvägsinfektion och fundera över hur man kan räkna på trappsteg med olika funktioner.

Matematisk begreppsbildning. Jag har alltså snart läst två och ett halvt år på högskolan. Efter jul har jag två terminer kvar tills jag är klar och färdig lärare. Just nu, alltså tredje terminen från slutet, läser jag just denna kursen. Matematisk begreppsbildning. Med bävan i bröstet och svett i ansiktet har jag kommit närmare och närmare kursen som skulle bli döden. Nu är den här och jag tycker bara att det är sjukt intressant. Jag blir pirrig av att lösa ett krångligt tal med en något krångligare ekvation. Självklart kan väl inte det här hålla i hela 15hp, det tror inte jag heller. Antagligen ska man väl stupa på den där fördömda salstentan men än så länge lever jag med hopp om att jag ska klara mig en bra bit på bra framförhållning, att ligga steget före, läsa mycket och hålla mig positiv till det hela!
Bring it on!

Japp, nu är den här diciplinen för idag har jag gjort mitt första gympass. Haha. Det är så komiskt som det låter. Jag satt där bland alla 100-kiloslyftande frustande välbyggda män och tog skakande i för livet för att orka min 10 och 12 kg. Nu är jag där iaf och jag slog på stort och köte halvårskortet innan träningsvärken kommer. Jag antar att jag kommer förbanna mig själv imorgon över att jag ens tänkte tanken att det här är något för mig. Men vad sjutton. Det är väl bara att göra det?!
Jag är fasligt trött redan och kommer antagligen dö om en kvart när jag ska bära ner vinterdäcken för de tre trapporna men vet ni vad?! Jag känner iaf att jag lever, och det gillar jag. Oooh ja!

I´m fire c´mon.

 

Jag vet inte hur många gåner man ska kunna säga att man ska tag i sitt liv. Göra det, men inte det. Inget av det där fast ännu mer av det där. Suckostön. På något kontigt vis går det inte. Inte för mig. Har (nästan) aldrig gjort det och kommer kanske aldrig att göra heller. Men åter och igen ska Åsa Wärn försöka ta tag i sitt liv. Allting för att kanske må ännu lite bättre.

Wish med good luck eller skratta åt mig när jag inser att det inte gick så bra!

Torbo...ja det är jag det. Jag började lördagsmorgonen med att lyssna på Lenny Kravitz och det har gått därefter. Sidorna i hemtentan har bara rusat iväg och jag börjar förstå vad det ska bli av det här! Det känns så skönt att jag kanske, kanske, kanske kan bli så pass klar med det här snart att jag kan lämna den till imorgon och bara fixa till det sista då. Ska lyssna en gång till för att komma in i lunchflowet. Sedan får det bära eller brista.

Paus i sluttentaskrivandet.
Tankepaus.

Tänk vad ofta man ändå bara borde lägga sig på golvet och blunda.
Lyssna på något känsligt.
Känna var man är. Vem man är.
Kroppsmedvetenhet som vi kallade det i retorikplaneringen.
Man lever inte alltid som man lär.


Pause.

Jag har länge och mycket skrutit om min energi och att jag mått så bra. Jag har också tagit mig friheten att klaga lite på, eller i alla fall fnissa lite åt bitterhet och gnäll. Sedan vänder det. Man dippar. Jag vet att det går fort och man vet inte alltid varför livet helt plötsligt kan kännas skit. Hur lite man än vill det så är man där. Själv dippade jag igår. Det blev lite mycket med sluttenta, intågande matte och en bok till seminariet idag jag inte hann läsa klart. Det var bara så skönt att tänka "Livet är skit", för de senaste beckorna, när allt varit på topp har jag ibland varit tvungen att bara få säga det, med ironi i rösten och ett  stort leende. Igår var det helt plötsligt ganska kul att tänka så trots att jag var lite låg.
Nu däremot ska jag försöka rycka upp mig, dra mig ifrån bloggar, facebook och farmville för att komma igång med hemtentan. Det är trots allt det sista jag har kvar innan den här kursen är över och jag har höstlov. Tänk, jag får "ledigt" hela nästa veckan. Inte har väl jag haft höstlov sedan jag började på högskolan? Knapp jullov heller för den delen. Då har man så kallade hemstudier som tar upp mycket tid, som tur är infaller ju endel röda dagar runt jul och de kan man ju verkligen ta ledigt. Sommrarna jobbar jag och helgerna under året går till stor del åt till studier men fy vad jag kommer sakna det här! Jag gillar verkligen att plugga. Glida runt på lite seminarer, läsa sjukt bra litteratur, ta del av bra föreläsningar och intressant forksning och utveckling, lära sig sådant som intresserar en och som man brinner mer eller mindre mycket för, träffa underbara vänner...Tur att man är ung och kan läsa igen om några år :) Tips! Börja plugga! För er som inte är sugna på plugg just nu, Tips:

 

 

Idag packar och pluggar Åsa. Jag ska åka till Stockholm över helgen och hälsa på min älskade Cia, det har jag längtat efter länge, och det ska ska bli fasligt skönt att träffas. Ingen vet vad helgen kommer innebära mer än catch up-ing, lite sömn på kvällarna och mycket sömn på mornarna, mycket prat och skratt. Jag kommer hem igen på söndag kväll.
Såklart måste lite  plugg följa med mig, men jag hoppas kunna läsa endel på tåget och strunta i det sedan.
Det jag egentligen mest ville säga var att jag uppdaterat mig igen...nu är det dansk-svensk gårdshund som ligger bäst till. (För er som läst tidigare är Viktor ännu inte med på "liten hund tåget", men det kommer!)

:)

 

Jag kunde inte låta bli att le över alla fantastiska hussar och mattar som är ute och går på morgonen, det ska nog bli min nya vana att gå ut tidigt, bara för att kunna glädjas över alla fina fyrbenta. Dagens favorit är Border terrier som nu ligger tvåa på min lista över hundraser, ska bara övertyga Viktor om att det är en liten hund vi ska ha! Etta ligger fortfarande Jack russel terrier.

(bild från google.se)

Det var mina tips, säkert är att det antagligen bara fungerade på just mig, just idag, men se det så här: Det enkla kan bli det bästa! Ta hand om varandra och de som behöver det.

 

 

Det är så konstigt. Så underbart, härligt konstigt. Jag mår så himla bra, känner mig positiv, är full av energi, orkar saker och stressar inte upp mig över skola och annat som alltid måste göras. Jag mår bra och lever. Lever livet. Var det två och ett halvt år sedan sist? Är det min tur nu? Jag tar inget för givet och vet att detta kan vara tillfälligt. Tillfälligt men o så ljuvligt. Tänk om det kan få vara så här ett litet, litet tag till och att det kanske, kanske en dag kan vara mitt liv som är såhär igen. Så som jag är, vill vara. Kanske behöver jag inte gå och fundera över när det ska vända, oroa mig över hur nästa månad ska se ut. Kanske går en kronisk sjukdom att bota och då, då kära vänner. Är det jag som skriver klart den där boken jag någon gång lovat.

Ta hand om varandra och älska livet så som det är. Är det dåligt kanske det blir bättre, är det bra så är det underbart redan! <3

Jag blev alldeles rörd Karin, av det du skrev. Tack. Du vet hur man räddar en dag, och jag förundras fortfarande ofta över hur jag, bara jag, lyckats träffa så många fantastiska människor i mitt liv. Utan dem (just dig som läser) vore jag något helt annat, kanske ingenting alls. Precis som du skrev handlar boken om Sörens och Yvonnes son. Det är en fantastisk bok på alla sätt. Fråga mig inte hur man kan förklara så mycket kärlek och smärta utan att bli självömkande. När jag vet det ska jag också skriva en bok. Det som förvånar mig är just det du skrev om bitterheten, just så har jag känt mig i flera dagar, veckor, kanske månader. Har jag känt efter?

En av mina största fiender kan vara bitterheten, kungen av negativa känslor, ändå på något vis så hamnar man där ibland. Har någon feber har man alltid varit värre och vill inte höra allt beklagande, fast man egentligen bara vill tycka synd om de som mår dåligt. Är det någon som inte trivs med sin situation fast de egentligen har det ganska bra (i alla fall i mina ögon) blir jag arg och besviken att man inte kan glädjas över det man faktiskt har samtidigt som jag själv går hem och gräver ner mig i "stackars mig". Har jag mycket att göra, blir jag stressad, orolig, otrevlig...odräglig. Men när någon annan agerar så mot mig blir jag bara arg. Återigen arg. Den negativa energin som cirkulerar gör så stor skada, och kanske börjar jag förstå vad fröken homeopat menar. Antagligen påverkas vi mer av detta också än vad vi förstår.

Materialistiskt nog har jag inte kännt mig bitter på ett tag. Jag fick mitt nya objektiv igår, men vill hoppas på att jag är på bra humör ändå. För inte är väl jag materialistisk? Gårdagkvällen gick av bara farten. Hade jag haft en mentalt låg dag hade jag legat och skruvat mig för magen är åt skogen, men igår hade jag energin att skita i det. Och det gjorde jag. Samtidigt som jag lagade mat, diskade, skrev mail till min handledare, planerade framtiden med Madde och gick ut med sopor tvättade jag fyra tvättmaskiner.
Idag är energin kvar. Jag har inte påverkats av den negativa sådana som jag mött under dagen, för om man tänker på det möter man den ganska ofta en helt vanlig dag. Det får mig att fundera över hur ofta jag skickar ut samma sak. Jag ser mig som ganska glad och positiv, ingen klippa, men inte bitter ändå är just vad jag får höra ibland. "Vad bitter du låter!" "Gud vad du är negativ!". Ibland försöker jag tro att det bara är min värdelösa sarkasm och ironi som inte går fram, men så inser jag att jag inte vill bli en sådan som inte märker att jag gräver ner mig. Så jag lovar. Jag ska bättra mig, genom att tänka på hur jag är i förhållande till hur jag egentligen vill vara. Kanske borde fler göra så någon gång ibland. Då blir det lättare.

Jag har i uppgift att ta med en text till skolan på tisdag och fundera på hur den skulle kunna bearbetas. Jag väljer en text ur en bok som berört mig mycket. Av all littertur jag läst om barns läsning, inlärning och annat inser jag at jag ska brinna för texten, den ska beröra och den ska innehålla något av värde. Jag väljer boken Prins Annorlunda av Sören Olsson (ja, Bert och Sune) och Yvonne Brynggård-Olsson. Sällan har jag läst en bok med sådan fart som denna, och sällan har jag valt en så svår text tänkt till mellanstadieelever. Även att jag bara valt ett par sidor i boken innehåller den både metaforer, svåra ord som kromosomer och syndrom, länder man kanske aldrig hört talas om och verkligen inte vet var de ligger. Den berör saker som så månda 10-12 åringar aldrig mött, men som de ändå har en åsikt om. Jag kanske är naiv som tror att det ska fungera att diskutera begreppet "annorlunda" med elever som är hårda och dömande mot varandra, och självklart skulle jag inte börja i den här änden. Vi skulle arbeta länge med ett sådant ämne som detta. Men för mig känns det både viktigt, gripande och nödvändigt. Precis som den här boken är. Som sagt kalla mig naiv om du vill, det kommer nog alla andra på seminariet på tisdag göra också, men jag kan inte se förbi orättvis behandling av någon som är annorlunda. Alla är annorunda! Vem är lika? Kan man ha en uppfattning om något som man egentligen inte vet så mycket om tycker jag att man också ska kunna och verktyg till att kunna bemöta det på andra vis, med annan kunskap även om man "bara" går i mellanstadiet. Det finns jobbiga ämnen att ta upp och erarbeta, men det väger inte tyngre på någons (iaf inte mina) axlar än vad orättvisa följder gör.

 

Kalla mig naiv sade jag. Ja gör det. För kanske är det just naiv jag vill vara, när det finns så fantastiska människor, som uttrycker så viktiga saker och som är naiva. Kanske är det det viktigtaste man kan vara ibland. Att inte vara naiv i skolan skulle innebära att underskatta elevers förmåga och göra saker mindre viktiga, intressanta och spännanade än vad de kan vara. Precis så annorlunda vill jag i så fall vara.

 

Ur tidningen Föräldrakraft (rekommenderas) Nr 4 2008

Japp idag slog jag till och bad Foto och film att ta hem en ny baby till mig.
Du är så efterlängtat och älskad lille snutten!