Åsa

Jag gnäller ofta över att jag har en dålig dag här i bloggen utan att egentligen förklara mig. Jag tar som för givet att alla människor vet vad det handlar om fast jag kappt pratar om det. Och då är det svårt att veta. Men det kan också handla om att jag inte längre "behöver" prata om det. När någon frågar hur det är så säger jag "Helt okej" eller, "Jo i stort är det ganska bra, men magen är jävlig just nu". För det mest slipper jag följdfrågor, men inte från min älskade mamma. Hon bryr sig lite för mycket för att kunna se like likgitigt på det här som jag och många andra faktiskt gör efter ett och ett halvt år.
    jag själv börjar bli van och det hjälper inte att prata om det. Så jag brukar vanligvis låt bli. Men när jag pratar med min mamma, inser jag mer och mer att det inte är så normalt att ha det såhär. Jag har vant mig. Absolut, men det är inget tillstånd jag vill vara i.
    För att förklara. Jag har haft magsjukesymptom i 1 ½ år! Jag mår illa, har ont i magen ibland så ont att jag ligger och grinar. Allt detta för att min tarm av emotionella problem och stress har valt att lägga av att samspela med min hjärna. Nervsystemet som säger åt tarmen vad den ska göra har fått sig en törn.
    Jag har självklart sökt upp sjukvården, och de har, tro mig, provat allt. Men ibland tvivlar jag ändå på att de tittat tillräckligt noga...Efter att jag fått det goda beskedet "Tyvärr, det finns inget vi kan göra mer än att skicka dig till en dietist. Det kan gå över på fem år...trettiofem år...eller så får du leva med det!" Tyvärr blev det ingen dietist, på grund av besparingar. Tack sade jag och sökte upp en homeopat där jag gått i fem månader ungefär, för att inifrån arbeta bort det är. Till en början gick det bra och i januari hade jag tre symptomfria veckor och jag har nog aldrig mått bättre. De gav hopp. Såhär i efterhand ser jag tillbaka på dessa veckor med glädje. Det var de tre bästa veckorna i mitt liv! Jag insåg att det här inte bara handlar om att ha ont i magen, må illa, ha dålig matlust osv. Jag har ingen energi. Men dessa tre veckor i januari gav mig energi som jag fortfarande lever på.
    Men risk att bli långrandig slutar jag där med hänvisning till min självbiografi ;)...som jag faktiskt har påbörjat (!) genom att säga att jag inte söker självömkan genom det här. Det är inte synd om mig, det är inte mitt fel, det vet jag idag. MEN DET ÄR INTE SYND OM MIG! Jag vill bara informera om min vardag. Det är väl det den här bloggen är till för.
    Nu slipper jag skriva allt det här varje gång mr mage ska nämnas.

Kul att jag är så inne i uppsatsen att jag till och med gör indrag i ett blogginlägg!
:D