Åsa

Det där med relationer, eller kontakter, ibland knappt ens bekantskap utan bara möten. Det är märkligt, och såklart facinerar det mig. Man möter varje dag så himla många människor och, i alla fall jag, påverkas otroligt stark av nästan varenda möte. En helt vanlig dag för mig innebär att kliva upp, möta Viktor, min starkaste relation här i livet. Han vet alldeles för mycket om mig och jag om honom. På gott och ont. Oftast otroligt gott. Vi samtalar med och utan ord och känner av varandras vibbar. Jag kanske möter en man på min morgonpromenad som ger mig en märkligt blick som får mig att rysa när vi passerar varandra och vända mig om då och då efter det för att försäkra mig om att han inte vänt efter mig. En annan man ger mig ett leende när jag ler åt hans fina hund och det blir ett positivt möte oss emellan. Utan ett enda ord.
    På affären jobbar olika personer och beroende på vid vilken kassa jag väljer att köa kan min dag få otroligt olika utseende. Jag är inte en sån som är långsint, det är jag dålig på, men möter jag en otrevlig kassörska som inte vill hjälpa mig med det hon är där för att finnas till för blir jag illa berörd, precis som på alla andra ställen där männsikor inte gör sitt jobb och trivs med att göra det. Möter jag däremot en trevlig kassörska kan jag njuta av det hela dagen och en "pratstund" på tre meningar på varsin sida om kassan kan verka obetydligt för många men mig glädjer det och jag uppskattar sådana små saker som får mig att inse att jag behöver andra människor, mycket och ofta. Och andra behöver faktiskt mig ibland!
    På samma sätt blir jag fundersam när jag möter grannar i trappen. Vi känner inte varandra. Har inte någon relation. Men vi bor i samma hus och jag har min säng placerad två meter över någon annans. Då känns det för mig logiskt att hälsa. Ett enkelt "Hej" (fast såklart svenskt, så jag säger "Hej hej") men inte alltid får jag ett hej tillbaka. Jag blir de gångerna varken arg, ledsen eller illa berörd, men jag funderar. Varför blir jag så glad av en hälsning i trappan medan vissa inte ens hälsar tillbaka? Det enklaste vore att fråga, men när jag inte ens får svar på ett "hej" känns vidare diskussioner ganska avlägsna.