Älska.
Med tanke på "Pest", och en god vän som åter påmint mig om hur viktigt kärlek är.
Tack
Tack
Idag vaknade jag. Skulle inte ens starta datorn. Direkt ut på panikpromenad och sedan äta frukost.
Men något fick mig att ändå sätta igång burken och logga in på facebook. Detta något kom att rädda min dag.
Utan att vidare gå in på en annan persons tankar fick jag idag den tankeställare man ibland behöver för att riktigt börja älska det man har. Någon viktigare kan man nog inte göra i livet.
Läser en bok av Bob Hansson, Gunnar. Ett eftertankens mästerverk om människors självhat och hur det styr och driver deras liv. Det väcker tankar om hur lite man märker av vad man själv går och utstrålar varje dag. En rekomendation, läs den och fundera på hur just du möter livet. Kanske blir det inte sämre av lite självkärlek än allt detta självhat. Energin ska vi inte prata om. Självhatet är en riktig miljöbov vad gäller utsläppen av dålig energi. Rädda världen!
Väl ute på min promenad mötte jag varenda kotte med ett leenden, alla låtar i min mp3spelare påminde mig om det underbara livet och jag kom på mig själv med att i vissa stressade och tunga stunder bli bitter, så bitter jag häromdagen skrev om att jag blir så ledsen när andra är. Jag vandrade på och fick såklart skoskav. Inte så kul kanske man tänker då. Jag joggade. Då kändes det mindre. Jag gav upp motstretandet och tog av mig skorna, gick barfota på den uppvärmda, men ändå lite svala asfalten. Det var det bästa jag gjort på länge. Minnen från en barndom som på många vis var enklare, på andra vis så svår. En barndom då jag var mindre bitter i alla fall. Jag gick den sista biten hem och kunde inte låta bli att bara njuta. Att älska livet och allt runtomkring mig. Många verkade ha stora problem med att jag gick där barfota. Man ska nog inte göra så helt enkelt. Kanske dök ett litet självhat upp inom dem, de som inte vågar gå barfota, minnas och älska. Jag slöt ögonen bakom solglasögonen, det skulle de ju ändå inte se och lika bra var väl det annars skulle de nog tro att jag var helt och hållet knäpp, och jag log. Breda leenden kladdade sig fast i ansiktet på mig hela vägen hem. Ett lugnt och skönt leende. Jag minns hur mycket jag älskar att känna mig så lycklig.
Tack Tor.
Men något fick mig att ändå sätta igång burken och logga in på facebook. Detta något kom att rädda min dag.
Utan att vidare gå in på en annan persons tankar fick jag idag den tankeställare man ibland behöver för att riktigt börja älska det man har. Någon viktigare kan man nog inte göra i livet.
Läser en bok av Bob Hansson, Gunnar. Ett eftertankens mästerverk om människors självhat och hur det styr och driver deras liv. Det väcker tankar om hur lite man märker av vad man själv går och utstrålar varje dag. En rekomendation, läs den och fundera på hur just du möter livet. Kanske blir det inte sämre av lite självkärlek än allt detta självhat. Energin ska vi inte prata om. Självhatet är en riktig miljöbov vad gäller utsläppen av dålig energi. Rädda världen!
Väl ute på min promenad mötte jag varenda kotte med ett leenden, alla låtar i min mp3spelare påminde mig om det underbara livet och jag kom på mig själv med att i vissa stressade och tunga stunder bli bitter, så bitter jag häromdagen skrev om att jag blir så ledsen när andra är. Jag vandrade på och fick såklart skoskav. Inte så kul kanske man tänker då. Jag joggade. Då kändes det mindre. Jag gav upp motstretandet och tog av mig skorna, gick barfota på den uppvärmda, men ändå lite svala asfalten. Det var det bästa jag gjort på länge. Minnen från en barndom som på många vis var enklare, på andra vis så svår. En barndom då jag var mindre bitter i alla fall. Jag gick den sista biten hem och kunde inte låta bli att bara njuta. Att älska livet och allt runtomkring mig. Många verkade ha stora problem med att jag gick där barfota. Man ska nog inte göra så helt enkelt. Kanske dök ett litet självhat upp inom dem, de som inte vågar gå barfota, minnas och älska. Jag slöt ögonen bakom solglasögonen, det skulle de ju ändå inte se och lika bra var väl det annars skulle de nog tro att jag var helt och hållet knäpp, och jag log. Breda leenden kladdade sig fast i ansiktet på mig hela vägen hem. Ett lugnt och skönt leende. Jag minns hur mycket jag älskar att känna mig så lycklig.
Tack Tor.
En sång som får mig att älska och värdesätta det omkring mig. Prova själv!
Med kärlek. Åsa.
Kommentarer
Trackback