Åsa

Arbetar'n. Dä ja dä! Inte trodde man väl att det skulle vara så tröttsamt att jobba lite som vikarie efter 3,5 års dygnetruntjour med PM och rapporter, VFU-planeringar och utvecklingssamtal, kurskoder och litteraturlistor. Men så är det ändå. Förra veckan somnade jag i soffan mellan 18 och 20 på kvällarna för att kliva upp, åka och jobba, äta mat och somna på soffan igen.

Nu har jag börjat komma in lite i rutinerna. Jag somnar gott efter 22 på kvällarna, vaknar innan klockan ringer vid 5:30 ungefär och tar inte med mig alla bråk och fejder hem efter att jag slutat jobba. Det jag dragit på mig på dessa 1½ veckor i grundskolans omsorg är främst en saftig träningvärk efter att ha släpat en sjuåring med stukad fot ända från skogen. Utöver detta försöker jag att växa i min yrkesroll, varje dag. Inte ta åt mig av otrevliga kommentarer om att vikarier inte kan någonting. För hur ska jag kunna veta hur barn fungerar och lokaler ser ut på ett ställe jag aldrig varit på förut? "Var inte så arg och tråkig" tänker jag när de plöjer fram, de gamla rävarna, "Här kommer jag och du kanske får passa dig om ett par år", ler jag, och går hem. För nog måste det vara tjusningen med att vikariera. Flyktigt och enkelt, på många sätt.

Jag klappar mig själv på axeln varje gång det fungerar någorlunda bra och eleverna verkar nöjda med det vi presterar tillsammans, men jag lär mig och mycket, varje dag, om hur jag kanske ska tänka nästa gång, hur jag vill arbeta och ibland hur jag verkligen inte vill arbeta. Man kan nog inte annat än växa av alla dessa möten timvikarierandet innebär och jag sover gott på natten. Det får räcka så länge.

Bra betalt är det också.

Den här veckan fick jag ett för kort halsband.

Score!