Åsa

Arbetar'n. Dä ja dä! Inte trodde man väl att det skulle vara så tröttsamt att jobba lite som vikarie efter 3,5 års dygnetruntjour med PM och rapporter, VFU-planeringar och utvecklingssamtal, kurskoder och litteraturlistor. Men så är det ändå. Förra veckan somnade jag i soffan mellan 18 och 20 på kvällarna för att kliva upp, åka och jobba, äta mat och somna på soffan igen.

Nu har jag börjat komma in lite i rutinerna. Jag somnar gott efter 22 på kvällarna, vaknar innan klockan ringer vid 5:30 ungefär och tar inte med mig alla bråk och fejder hem efter att jag slutat jobba. Det jag dragit på mig på dessa 1½ veckor i grundskolans omsorg är främst en saftig träningvärk efter att ha släpat en sjuåring med stukad fot ända från skogen. Utöver detta försöker jag att växa i min yrkesroll, varje dag. Inte ta åt mig av otrevliga kommentarer om att vikarier inte kan någonting. För hur ska jag kunna veta hur barn fungerar och lokaler ser ut på ett ställe jag aldrig varit på förut? "Var inte så arg och tråkig" tänker jag när de plöjer fram, de gamla rävarna, "Här kommer jag och du kanske får passa dig om ett par år", ler jag, och går hem. För nog måste det vara tjusningen med att vikariera. Flyktigt och enkelt, på många sätt.

Jag klappar mig själv på axeln varje gång det fungerar någorlunda bra och eleverna verkar nöjda med det vi presterar tillsammans, men jag lär mig och mycket, varje dag, om hur jag kanske ska tänka nästa gång, hur jag vill arbeta och ibland hur jag verkligen inte vill arbeta. Man kan nog inte annat än växa av alla dessa möten timvikarierandet innebär och jag sover gott på natten. Det får räcka så länge.

Bra betalt är det också.

Den här veckan fick jag ett för kort halsband.

Score!

 

 

Förutom att Viktor försov sig till sin opponering i morse kunde inte dagen ha börjat bättre. Jättetrist för honom, men förhoppningsvis löser det sig ändå, och jag själv ser det lite som en seger för mitt kontrollbehovande. Inte behövde jag ställa någon klocka för att han skulle upp tänker jag och klappar mig själv på axeln. Förutom det lilla missödet har min morgon som sagt varit fabulös. När jag väl kom upp ur sängen (låg och stickade och tittade på morgontv) vid halv tolv-tiden satte jag i mig lite frukostlunch (det heter så när man äter båda samtidigt, fast i en måltid) och gick tillbaka till sängen. Framåt halv ett hade jag väl kläder på.


Nu har jag fixat det sista inför mitt sista seminarie och min sista redovisning på lärarutbildningen. Känns inte så dumt ändå. Gratulationer kan lämnas i kommentarsfältet nedan efter klockan 14:30 imorgon!


Nu ska jag dra mitt strå till den här stora stacken och gå och återvinna lite plats och panta burkar. För pengarna köper jag ingredienser till bullar. Det finns varje dag något att fira och idag är det min fina vän Uffe som fyller år. Grattis älskade vän. Jag kan äta en bulle åt dig också.

Uffe och jag i våran ungdoms dagar.

 

 

 

Jag kommer inte ihåg när jag skrev att jag packat den första flyttlådan, men nog är det över två månader sedan iaf?! Just nu fyller det bara på här hemma. Fast jag bär ut en låda i bilen då och då så tycks de ändå bara bli fler. Det kan möjligtvis bero på att det finns lite saker här hemma som inte ens packats ner än. I helgen proppar vi bilen så full vi kan och törs innan jag dumpas i Värna och jag hoppas att de här turerna med bil ska göra lite skillnad när det väl blir mars månad och vi ska ut på riktigt. För inte är det jättekul att packa och vara på väg i tre-fyra månader utan att få komma på plats och dessutom ha halva lägenheten (vi bor ju bara i en tvåa) full med kartonger.

Självklart skulle jag sitta uppe ännu längre igår. Så länge att jag till och med missade scrubs. Efter det plöjde jag på i min nya fantastiska bok..."Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Eftersom den ligger etta på alla pocketlistor så har väl alla andra läst den. Men om inte, så kan ni göra det nu.

Efter att jag läst klart kunde jag fortfarande inte sova och "Hej litteraturen" på kunskapskanalen fungerade inte heller, det var för intressant tror jag. Där låg jag med katten bredvid mig i vad som tycktes vara timmar medan Viktor satt uppe och förberedde ventilering till idag. Inte hade jag någon ventilering att vara nervös över. Ingen skola alls faktiskt. Men lik fördömt så låg jag där och kunde inte sova. Kanske ska det bli lite spännande att ta examen och börja jobba ändå...men mest av allt är det läge att vända tillbaka dygnet.

I takt med att jobben trillar in enligt tidigare dagars beskrivning och med ett jämnt flow inser jag att det är läge att tänka till om dynget. Dygnet och dess timmar och hur man (jag) nyttjar dem. Ska jag börja jobba mellan 07:00 och 07:45 på mornarna och innan dess ha hittat rätt, läst in mig på dagsplanering, artigt ha presenterat mig för någon eller några ordinarie och räkna in 30-45 minuters resväg på det så kanske man inte kan vänta med att gå och lägga sig till efter 23:00 bara för att få somna till scrubs.


Jag blir nästan rastlös i benen av att somna utan TV men det är nog en vana det är läge att börja vänja sig av med. I tre och ett halvt år har mina dagar aldrig (förutom på praktiken) börjat före halv nio, och då med en resväg på typ tio minuter.


Jag längtar nästan redan efter att bli mer morgonpigg igen, det är egentligen mer min grej. På kvällarna får jag ingenting gjort ändå.


Men det kanske räcker att vänja sig av vid scrubs nästa vecka?!

I lördags blev jag hastigt och lustigt bokad på lite jobb på det ställe som varit mitt sommarjobb och extraknäck sedan jag flyttade hit. Jag har alltså varit på det där stället i nästan tre år och inte en enda gång har jag gått därifrån och känt mig bedrövad över det. Jag har trivts så himla bra, både på grund av arbetsplatsen, arbetskamraterna och de boende damerna. En av de saker jag kommer sakna mest med Falun är det där stället.


När jag åkte dit i lördags eftermiddag med Musikkollektivet 50x50 i bilen (ett band som jag för övrigt vill rekommendera även om jag gjort det förut) kändes det nästan som att det var sommar igen och att jag skulle få även denna sommar på galgberget. När jag sedan gick och lade mig i jourrummet i lördagsnatt var det inte långt ifrån att jag började planera en stranddag vid stångtjärn inför den stundande och lediga söndagen.

Ganska snart insåg jag att det fortfarande är januari, vilket här i norrland betyder att snön är kvar, och att tiderna förändras. Kanske skulle det här bli den sista natten inför den sista morgonen på det ställe som kommit så nära mitt hjärta. Alltid ska jag minnas detta jobb med glädje över den kärlek som det, och personerna runt det gett mig.

Åsa Wärn, inte längre omsorgsassistent-timvikarie.

 

Idag har vi (jag) slagit på stora trumman här hemma på herrhagsvägen. Nog för att jag hoppats på att det ska trilla in lite vikariat efter examen men jag har ändå förberett mig på det värsta. Det värsta för mig har då inneburit att springa på loppisar, renovera möbler, planera möblering och sy gardiner. Jag hade kunnat stå ut med det värsta också men nu bara öser Linköping jobb över mig. Kanske är det ett snälla-kom-hem-nu-Åsa,-Linköping-har-saknat-dig, eller så är det bara så här det är. Jag kommer kunna få jobba lite.

 

Även om jag varit inställd på att överleva loppisar och mysfixande så känns det ganska nice att ha jobb framför sig istället. Det är ju trots allt lite anledningen till att jag ska innebo hos mina päron för ett tag. Det är ju trots allt lite på grund av att det är det här jag vill som jag läst till lärare i tre och ett halvt år. Nu ska jag träffa ungar! Snacka om bonus, snacka om skräll, men kanske kommer till och med februari att gå runt. Vilken examenspresent!

 

 

Linköping, jag har nog saknat dig också.

 

 

 

Inför hösterminen 2010 valde jag att söka kursen Nyfiken på naturvetenskap, den kurs jag läser nu. Många av de fantastiska vänner jag läst med hittils skulle läsa Ped III, den kurs jag läste i våras för att få den överstökad och för att få skriva med min fina Madde. Inte en minut har jag ångrat mitt val och inte en endaste sekund har det blivit som jag föreställt mig.

 

Jag var helt inställd på att detta blir en kurs i ensamhet. Jag skulle själv komma in i ett gäng som läst tillsammans länge, precis så som det varit för mig själv. Vi hade vår trygga lilla kärna och jag kände mig ganska nöjd med att bara avsluta det här på egen hand.

 

Så kom då första dagen och jag insåg, dels när jag hittade Sara där, som från innan iaf var ett bekant ansikte att det här kan bli någonting helt annat. När vi sedan inför något av de första grupparbetena parade ihop oss; jag, Sara och Therese och aldrig blev klara för att vi pratade om så mycket annat så insåg jag att jag under min "ensamtermin" hittat två fantastiska vänner. Kanske i desperation över att det snart skulle vara över och jag snart skule flytta så blev vi väldigt snabbt nära vänner. Vi hade alla mycket att prata om.

 

Icke att förglömma är resten av detta fantastiska gäng som faktiskt gett mig ännu fler vänner. Vi kanske inte umgåtts på samma sätt och lika mycket, men de har gett mig en trygghet jag hade räknat med att vara utan. Tack.

 

Min sista "ensamtermin" på Högskolan i Falun gav mig två nya vänner, och för mig är de för livet.

 

 

Två skoldagar kvar. En, som egentligen bara är halv, imorgon och en nästa fredag. Sedan kan jag titulera mig som fröken. I alla fall inofficiellt. Det dröjer säkert ett tag innan jag får mina frökenpapper. Men om en dryg vecka har jag i alla fall tagit examen och alltså läst en yrkesutbildning.
Examensdagen ska avslutas med sittning och firande och dagen därpå vänder jag åter till Östergötland. Sedan Augusti 2006 har jag, bortsett från sommaren 2007, bott och verkat i Dalarna. Sveriges hjärta och här stannar också endel av mitt hjärta kvar. Många har de varit, detta folk som pratar så tokigt, och många är platserna som får mig att minnas dessa år och denna tid med glädje. Hit kommer vi alltid att komma tillbaka. Det här kan man inte vara utan.

Jag tänker mellanlanda hos min mor och far under februari och halva mars för att kanske börja skrapa in lite kulor och för att vänta in Viktor. I mitten av mars har vi inflytt i det hus vi ska hyra i gamla kära Värna, och där vill jag vara nu. Det passar alldeles perfekt att återigen få bo granne med min lilla mormor och lilla morfar som fått lite ändrade vanor och en lite annan livssituation. Just nu vill jag vara där så en examen kunde egentligen inte komma lägligare än just nu.

Åsa och Moffa.

Några bitar ska falla på plats. Viktor ska skaffa sig lite praktik och lite möbler ska byta boning medan andra åker på soptippen.

Förutom det så måste man nog kunna påstå att livet ler litegrann just nu.

Nu är det några dagar sedan. Den där dagen som för andra kanske betyder att man slänger upp en stjärna i något fönster...eller kanske knapp det. För mig är det en dag jag kan längta efter nästan hela året. Mest då på grund av "adventsstädningen". Kanske är det ett eget påhitt, kanske är det någonting jag fått med mig från barndomen. Men jag vill ändå minnas det som att min kära mor inte städade så frenetiskt just denna söndag. Det handlade mer om att ställa upp den där kyrkan med speldosan som bara skrammlade till och så var hela stilla natt överstökad. Nej, första advent har jag och bara jag gjort till årets stora städdag, alldeles själv. Två månader innan börjar samlandet av damm och grus för inte är det någon vits med att städa nu, det är ju "snart" dags för adventsstädning. Tidig morgon börjar vi och inte slutar vi förrän allt, ALLT, skiner, nya gardiner är uppe tillsammans med stjärnor och ljusstakar och adventsljusstaken på köksbordet prunkar med mossa eller som i år, lingonris. Det var först när jag själva flyttade hemifrån på riktigt som jag insåg njutningen i att iaf en gång om året ha det så rent att det tar ett tag innan nytt damm kan lägga sig. För tom uppe på bokhyllorna svabbas det. Dessutom är det ju efter första advent, och de tär jag stenhård på, som man får börja tända i fönstrena, slingan på balkongen och lyssna på julmusik. Innan dess betyder långsam död med mitt onda öga.
Och sedan myser jag ända tills jag måste sova, för att vakna nästa morgon i samma mysiga mode. Sedan börjar det väl gå utför, som alla andra gånger man städar och dessutom trängs med två små lurviga (eller egentligen tre) på 68 kvadrat. Men ändock fejas det som aldrig förr just till första advent och detta goda vänner, är en tradition jag gärna håller på mer än rutinerna på både midsommar-, nyårs- och julaftonarna.

Första advent, högtidernas högtid.

Julen, nu kan du komma, jag har städat klart!

 

Jag kan inte förstå att jag idag plockat ihop min första låda. Låda nummer ett i packningen inför flytten som vi inte ens bestämt när den blir av. Men det är väl bara typiskt mig. Framförhållning som gör att man inte ens hinner med dagen. Men kanske har jag längtat så länge efter det här utan att veta om det och nu känns allt så stort och härligt. Nästa vecka provar jag Östergötlandsluften för några dagar och skriver min hemtenta i Värna. Jag behöver komma iväg lite och Viktor behöver få göra sitt. Förhoppningsvis kommer jag hem med en eller en och en halv inlämningsuppgift mindre att göra här hemma och med en god känsla i magen efter den intervju jag ska på. Det behöver inte betyda ett dugg, men jag ska iaf på mitt livs första intervju inom skolans omsorg.
Nu ska jag somna till scrubs. Jag gör det nuförtiden.

 

Just nu är det fight om datorn här hemma. Viktor har sitt och jag har mitt. I detta nu insuper jag, med måtta, en föreläsning om hjärnan. Än så länge har det hon pratar om inte börjat gå in men jag tror att det som tilltalar mig lite mer kommer snart. Jag har mycket jag skulle kunna skriva om men det är inte läge när det knappt finns utrymme att göra det jag verkligen måste.
Men jag kommer åter!

Igår var vi på bio. Jag, mamman och Annan. Vi såg Cornelis, filmen om den fantastiske Cornelis Vreesvijk och hans på många vis också fantastiska liv. Men samtidigt så lider man med en ensam, kämpande människa med så mycket vackert i men som ändå tvingas möta så mycket skit. Att han sedan skulle dö alldeles för tidigt är bara en till av sorger att lägga i listan för hela världen.
Detta var en av de största upplevelser jag varit med om på länge då det hela var så otroligt ärligt och känslosamt. Allting gick rakt in i hjärtat, kanske speciellt eftersom Cornelis son Jack varit med i produktionen av filmen. Aldrig förut har jag varit på bio där hela samlingen (fullsatt) suttit kvar under hela eftertexten. Gamla och unga tillsammans grinade när filmen var slut och en och annan sjöng med när vi klev ut sent i går kväll.
Så otroligt sorgligt, men ändå så vacker. Med en klump i halsen kände man sig ändå på något konstigt vis lycklig när man gick därifrån. Lycklig över livet och att en så fantastisk människa ändå funnits en gång.
Högsta betyg av mig.
ÅÅÅÅÅ

Nu sitter jag i Uppsala och har precis skrivit klart min del av labbrapporten. Tycker jag just nu. Vi får se vad jag tycker efter en dusch och lite frukost. Lillasyster sitter och skriver salstenta vilket fick mig att börja vakna redan tjugo över sex när hon började stöka runt i den här stora våningen på säkert 14 kvadratmeter. Mamman till oss sitter i en bil på väg hit så idag blir det tjejfamiljemys. Det ordet finns säkerligen i svenska ordlistan om ni vill dubbelkolla.

Se upp Uppsala!...för ingen av oss är helt vettig.

Jag tror att jag blivit sjuk eller så. Men på senare tid har livet slap:at mig i ansiktet mer ofta än vanligt. Jag slås av tanken att jag lever ett så problemfritt liv (och det här vet jag att jag inte en borde tänka). Nästan för bra (och jag borde verkligen inte skriva ner det, det är som att be om problem). Men jag kan inte känna skuld för det. Jag har tur. och jag räcker ut en hjälpande hand ibland, på olika vis. Man gör vad man kan och jag har verkligen möjlighet att kasta ut kardan då och då. Men förutom det så vill jag stanna två sekunder ibland, blunda och säga tack för livet. Och förlåt för att jag alltför ofta skapar situationer där jag borde säga förlåt utan att göra det.