Åsa

Gårdagen var en sådan där dag då inget egentligen kunde gå fel, men som ändå på något märkligt vis gjorde det. Eller fel, och fel. Såhär i efterhand känns mina reaktioner smått banala men så är det ibland när man varit vaken sedan 04:42. Det klär inte riktigt mig men så ser måndagarna ut. Jag klev med gott humör in genom dörren lite efter fem efter att duktigt ha handlat och tankat både bil och gräsklippardunk på vägen hem utan att tappa modet. Lika fröjdigt fortsatte jag så och tänkte mig att sy klart de gardiner som ska sitta i Viktors rum som (äntligen) börjar ta form. Tji fick jag och ve och förbannelse.

Jag räknade med att sy fyra knytband till hissgardinerna. Tjusigt. Marinblå hissgardiner. Händigt, driftigt att sy egna. Har jag intalat mig själv. Till min förskräckelse slås jag av tanken att det för sjutton behövs åtta stycken till två gardiner. ÅTTA! Fyra klara, tyget så gott som slut.

I denna stund svär Åsa lite, men inte så högt. Hon intalar sig själv att det här löser du, kom igen. Det här är ju inget att bli arg över.

Det blev jag inte heller. Inte till en början. Till slut fick jag och mitt låga blodsocker motvilligt ge upp för att hämma ilskan som kom krypande. Jag tvingade fram två remsor till ut kvarvarande tyg och sade sedan till Viktor att jag måste sluta innan jag blir arg på riktigt. Det gjorde jag och ordnade sedan de lister som ska finnas i gardinderna som kanske någon gång blir klara. Men inte en dag efter jobbet när jag varit vaken sedan 04:42. Det klär inte mig och mitt svajiga blodsocker.

Till på köpet ordnas en list till gardinen i köket som har hängt käckt på svaj sedan april och efter att ha bockat av detta blev livet lite, lite ljusare igen.