Åsa

Igår smällde det på hanröleden men allt gick väl. Ja allt som är av betydelse alltså. Två bilar blir väl kanske skräp men de hade inte hållit någon livstid i alla fall. För visst blir ju förhoppningsvis livet lite längre än såhär. Bara tanken på att killen i den andra bilen hade varit en meter längre fram och jag hade tagit förardörren istället för hans framskärm är så skrämmande att jag knappt vill tänka på det. Och funderingarna kring varför jag inte vände hem och hämtade termobyxorna jag glömde i hallen eller varför jag kom iväg fem minuter senare på morgonen än vanligt hör väl inte hit. Men ibland undrar man ju hur slumpen skojar med oss.
Det är ju också otroligt hur skallens skojar med en när man grips av lite panik. När man står där mellan två mosade bilar och det första man tänker på är "Skit också, vi tankade ju fullt häromdagen", "Himla nedrigt att jag inte kan vara med på vasaloppet i skolan idag" och när ambulansen kommer är det enda man kan säga "Jag har nog fått ett blåmärke på benet och det gör jädrigt ont i näsan". No shit när man fått en krockkudde i fejjan och tvärstannar i 70km/h. Ja, livet är konstigt emot oss, men kanske av en anledning.

Kör försiktigt, glöm inte bilbälte, ha inga lösa grejer i bilen och bli inte arg på någon som kör lite galet. Arga bilförare är nog aldrig en bra grej.

Ta hand om er. Jag tar hand om näsan.