Åsa

Idag har jag gjort min sista VFU-dag. Det blir förhoppningsvis inte min sista dag på skolan men det är ju meningen att det ska vara så. När jag åkte hem efter en fin eftermiddag med barn som var mysiga eftersom de fått så mycket glass de kunde äta funderade jag endel på alla jag mött under tiden jag varit där. Barn, föräldrar och såklart annan personal på skolan...Bara genom att plugga här i tre år har jag mött så många människor som jag annars inte ens skulle veta att de fanns. Dessutom har de, så gott som allihop, lämnat ett ganska stort avtryck i mitt liv.
Jag började tänka på alla andra jag mött sedan jag lämnade Linköping tack vare studier. Till att börja med Viktor, men så klart alla andra. Både på Sjövik och här i Falun, på mitt extrajobb här och genom högskolan. Det är med en viss känsla av sorg jag inser att jag på ett sätt bildat mig ett helt nytt kontaktnät här. Nu har jag på något sätt två och var jag än bestämmer mig för att ta vägen sedan kommer jag delvis bli utan ett av dem och detta gör mig ledsen, både som proffesionen Lärar-Åsa och som bara mig. Ska jag dessutom ta vägen någon helt annanstans så är det bara att börja om igen.
Det är konstigt. Att allt ska börja kännas så bra när det snart är dags att picka och packa igen. Att allt ska falla på plats när det som kan bli stabilt snart är ostabilt och ovisst igen. Eller öppnar man bara ögonen och ser vad man har när man snart bli av med det? Sådan är visst jag.