Då och nu och allt där emellan...
Lördag morgon. Magen spökar. Jag vet att lillasysters gör det också, och mår ännu lite sämre. Nu är Viktor borta över dagen och jag har tillgång till datorn. Nu ska en hemtenta bli klar och jag har god lust att hinna njuta av livet lite också. Det är ju så underbart. Dessutom vet ingen hur långt eller kort det ska eller kan bli. Håkan, 13, ger mig en mysigt peppad känsla. Jag har erhållit låten från Jonas som har långt bättre koll på Håkan idag än vad jag har. Hur som helts får det mig att återigen sakna det som var. Hur mycket man än ska leva i nuet och både tatueringar och väggord överallt i det här långa landet skriker "Carpe Diem" har jag svårt att ta åt mig. För mig har det blivit någon slags trend, och inte vill jag följa den heller. Skulle jag leva i nuet tror jag att jag skulle bli odräglig. Dessutom har jag för stort kontrollbehov för att det skulle gå. Men vem vet. Kanske skärper jag till mig en dag.
Ha en bra lördag.
Jag bryr mig om er. För mycket, men jag gillar det.