Åsa

Livet är konstigt, och på många vis härligt.
Jag har kommit i en viss inombordsbalans nu, jag vet det, men känner ändå att jag inte är klar.
Och det är jag inte.
Jag har mycket kvar, men bara tanken av att jag faktiskt är på väg gör mina dagar så mycket lättare och så många småsaker som retar andra än mer skrattretande än någonsin.
En dag ska jag också finna ro och kanske ger sig myrorna i brallan av och lämnar mig med ett gott humör.
Nu ska jag ta ledigt en stund och pyssla lite julkort i min ensamhet. Jag ska nog också mumsa i mig en bit av kakan jag bakade häromdagen på en surdeg som stått och växt i tio dagar på bänken sedan min fantastiska granne kom upp med den innan dess. Helt fantastiskt att grannar kan vara så fina fast man bor i hyreshus. Det tycker jag!
Imorgon kommer en människa full av kärlek hit. Hon heter Cecilia och finns i mitt hjärta.