Åsa

Idag är det den 16 december. Åsa är just i färd med att lacka de sista julklapparna, storstäda, skriva hemtenta, gå och träna, packa och rensa kylskåp. Dubbelt är alltid bäst sade hon slog av frysen, njöt minst tre och en halv sekund av tystnaden, för jösses så mycket en påslagen frys låter, och bar ut all mat på balkongen. Där står den nu medan Åsa hoppas och hoppas att ingen skata eller något annan fjäderbeklätt djur ska picka hål på alla påsar och käka upp mormors bullar, medans det i köket klirrar och pluppar när ett och ett halvt års is smälter likt polerna.

Ibland är det något oförsämt över mig. Jag gillar trubbel, viss typ av trubbel och har alltid gjort. När jag var liten älskade jag när morfar kom över och bad pappa om hjälp när dagvattnet i brunnen tagit slut för att någon förtjusande granne glömt en kran eller liknande. Jag älskade när det blev strömavbrott, gärna liiite för länge så att man fick börja krångla med hinkar när man skulle spola i toaletten, laga mat på gaskök och börjar rädda den mat som räddas kunde i kyl och frys. Jag njöt varje gång det var sådant snöoväder så att man knappt tog sig utanför dörren eller när det åskade orimligt mycket så att alla kontakter i huset var tvugna att dras ut. Det var någonting mysigt med allt detta trubbel och jag tyckte liksom om själva problemlösningsbiten. Det var som att hela familjen samlades och gjorde någonting tillsammans för man var tvungen att lösa det, på en gång! Vilken hemsk barndom kan man tänka. Men det var den inte. Det var nog bara jag som var lite ovanlig. Japp sådan var jag som liten och lite sådan är jag nog än. Hur arg jag än kan bli så är det något mysigt med vinterdäck som sitter fast, bildörrar som inte går att öppna och avlopp som täpper till...ja förutom just vårat avlopp just nu då!