Åsa

Bussen svänger upp på Östgötagatan och alla väskor, instrument, lådor med bröd och halvtrötta ungdomar slevas ur i en hast. Det enklaste konstateras vara att bara gå. Inte göra en scen av det hela. Inte säga hej då. Två ynka kramar och ett par blygsamma; "ha det bra". Sedan går jag med alla mina mögelluktande hollandsväskor åt mitt håll. De andra går åt ett annat.
Det är återigen dags att säga hej då. Jag har återigen kommit till ett avsked i livet, och den här gången ett väldigt jobbigt avsked.
Det är dags att säga hej då till det som gett mig torsdagsglädjen, ruset och kicken av jazzmuisk i tre års tid. Dags att säga hej då till storbandet som varit en stor del av mitt hjärta och alla personer som gjort storbandet till vad det varit.
För sista gången sade jag hej då till Play Station. Storbandet i mitt hjärta.