Åsa

Jag har konstant ont i magen. Inte jätte illa hela tiden. Inte alls, men ett krypande ont som ligger där. Mamma trodde först det var "gammal stress" som inte hanns med i våras men har krupit sig fram nu.
Men nu har jag förstått precis vad det är som händer.
Min kropp varken har haft tillfälle eller vill släppa ut all sorg. Jag har skrattat mycket de senaste dagarna. Jag har varit lycklig. Jag är snart klar med min lista på hundra saker. Så jag mår bra. Förutom de stunder då någon eller något påminner mig. När jag träffar Gitte och vi gråter. Eller när det springer förbi en liten kuse på Tv, i en hage eller bara ett reklamblad skymtar förbi. Ridbyxorna hänger fortfarande framme i mitt badrum, fast det var nästan två månader sedan jag använde dem senast. De luktar fortfarande gott och mysigt av henne. Ju mer jag tänker på det, desto mer gurglar smärtan upp sig och kaxar mot sig. Jag trodde inte sorg och saknad bokstavligt kunde göra ont.

Jag har sån tur. Jag har landsvägar att springa av mig all överenergi på.
Jag har saker att se fram emot. Framför allt gotland, men den som jag VET gör mig gott. Jämnt och alltid. Kärlek, paw ricktith...
Men nu har jag också onsdag. Platens. Jag gillar det stället.