Åsa

Tänk om livet var som ett stort kalas.
Alltså ett barnkalas, som när man var liten.
Då bjöd man hem alla man tyckte om,
ja nästan alla man kände!
och visste att man skulle bli bjuden tillbaka på deras kalas.
Det var man tvungen att göra.
Så fick man leka med alla sina kompisar hela dagen.
Sedan kom deras föräldrar och hämtade dem och så behövde man inte bry sig mera.
Städningen efteråt och alla spår som skulle sopas igen, allt som skulle lagas...
...det tog ens egna föräldrar hand om.

 
Hela dagen var alla glada.
Och alla var snälla mot varandra.
Alla trivdes på kalaset för man fick göra vad man ville.
Allt man ville.
Allt man tyckte om!

 Man hade inga krav på presenter.
Inga krav på hur det skulle vara.
Alla barnkalas var ju likadana.
Lite fiskedamm, lite skattjakt, glass och tårta och sån´t.
Ingen skulle någonsin sakna något, för man satte aldrig några krav.

 
jag hade nog mitt sista riktiga kalas när jag fyllde 10.
det är åtta år sedan nu.

stillsamt bekymerslöst