Åsa

Har du gett världen någon kärlek idag?
När man tänker på det är det egentligen ganska lätt. Att ge någon lite kärlek varje dag. Vore det inte en baggis och skulle det inte göra skillnad? Ens inställning till saker är så viktigt!

Lägg växeln i rädda-barnen-bössan på Ica.
Lämna bilen en resa.
Berätta för en vän att den är älskad.
Hälsa glatt på en främling, eller bjud åtminstonde på ett leende.
Handla en julklapp av Unicef istället för HM.
Ge hellre konstruktiv kritik till någon i din studiegrupp än gnäll.
Om du tycker att någon är fin, inuti eller utanpå, säg det!
Överväg ett ekologiskt eller vegetariskt allternativ och fundera på om inte sminket som inte är testat på djur är minst lika bra.
Ropa tack genom dörren när brevbäraren tagit sig upp alla trappor för att släppa in brev i ditt inkast.
Ta hand om dig själv.
Försök att hålla humöret, det smittar. Men en dålig inställning smittar tyvärr ännu fortare.
Panta en burk eller återvinn lite reklam, om du inte gör slag i saken och sätter upp en lapp på dörren som säger "Ingen mer reklam som jag ändå inte läser men som är en resursbov, tack"

Ja, listan kan göras lång men jag stannar där. Jag predikar här med inget i moraltantsstil, för ingen kan göra allt det här jämnt. Men jag tror att om du funderar på hur din lista skulle kunna se ut, och om du funderar på vad du skulle kunna göra och sedan väljer en sak varje dag. Eller kanske tom byter ut något bittert, dålig-instälnings-aktigt varje dag så blir nog världen en lite bättre plats att leva på.

När man tänker på det är det egentligen ganska lätt. Att ge någon lite kärlek varje dag. Vore det inte en baggis och skulle det inte göra skillnad? Ens inställning till saker är så viktigt!

Ja, fånig, det är vad jag känner mig. Jag stressar upp mig och blir arg och ledsen. Visst,den här kursen är jobbig men det är bara 15hp av mitt liv. Vilken fjärt! Jag börjar nästan skratta åt mig själv i samma sekund som jag blir arg eller irriterad över någonting för att det känns så löjligt. Dels för att det är så tråkigt att vara på dåligt humör, men också för att jag kommer på mig själv med att vara sådär vidrig som bara jag kan när det är lite jobbigt. Jag blir som ett litet barn. Skärpning nu Åsa. Nu blir det att läsa vidare, vilket går bra, det går verkligen framåt. Sedan får vi se om jag tar mig till skolan idag på räknestuga, jag börjar känna mig hängig och misstänker att sambon har smittat mig med någon slags förkylning. Tyvärr har jag inte tid att ligga på soffan två dagar. Även om det hade varit väldigt mysigt.

Livet är konstigt, och på många vis härligt.
Jag har kommit i en viss inombordsbalans nu, jag vet det, men känner ändå att jag inte är klar.
Och det är jag inte.
Jag har mycket kvar, men bara tanken av att jag faktiskt är på väg gör mina dagar så mycket lättare och så många småsaker som retar andra än mer skrattretande än någonsin.
En dag ska jag också finna ro och kanske ger sig myrorna i brallan av och lämnar mig med ett gott humör.
Nu ska jag ta ledigt en stund och pyssla lite julkort i min ensamhet. Jag ska nog också mumsa i mig en bit av kakan jag bakade häromdagen på en surdeg som stått och växt i tio dagar på bänken sedan min fantastiska granne kom upp med den innan dess. Helt fantastiskt att grannar kan vara så fina fast man bor i hyreshus. Det tycker jag!
Imorgon kommer en människa full av kärlek hit. Hon heter Cecilia och finns i mitt hjärta.

Japp idag skulle jag med hjälp av lite egentid alltså ta mig ut på ett litet äventyr. Kameran packades med tillsammans med det fantastiska stativet jag erhöll från bror i födelsedagspresent, te kokades och hälldes i termos och varma ytterkläder åkte på. Sedan bar det av.

Mitt mål var att ta mig genom skogen här bakom vårt hus för att nå det som var mitt mål: Stångtjärn. Vi har pratat så många gånger om att det måste gå att ta sig dit genom skogen, så idag skulle jag alltså testa hur man skulle gå...

Vädret idag har varit helt och hållet strålande. Sol och runt nollan i temperatur med lite av nattens snö kvar på marken. Jag lade märke till att jag hade solen vid min vänstra axel när jag gick vid 13:10. Mest för att veta att jag gick åt rätt håll genom skogen.

Snön var mer orörd i skogen och även om det lika gärna skulle kunna vara någon mossa eller lav så var vintermysstämningen på topp.

 

Jag hittade några stackars blåbär som hängde kvar där trots kylan. Något ska väl björnen ha innan han lägger sig och sover tänkte jag och gick vidare. (Observera att jag vid det här laget nog var max 100 meter från vårt hus).

Vandringen fortsatte med solen på rätt sida om mig, men den började redan försvinna ner på andra sidan gruvan trots att klockan bara var runt halv två. Med tanke på den ovan omnämnda björnen sket jag på mig lite grann när en hackspett började hacka frenetiskt precis bakom mig. När jag lugnat ner mig och torkat ur brallan var detta vad jag hann åstadkomma i bildväg. Det är nog inte den här bilden jag kommer vinna mitt första fotopris med helt enkelt...

 

Nästan precis här tänkte jag vända men istället skulle jag bara krångla runt bland lite småtallar och ta kort på någon växt som jag ännu inte vet vad det är, men den luktade gott...

Istället för att vända och påbörja min riktiga vandring, eftersom den här tog lite stopp, trampade jag ner mig halvvägs upp till knät i någon slags sank mark och inte hade jag stövlar direkt. Nej nej. Sneakers...Okej, jag går hem och byter och går ut igen...

 

Under tiden som jag fotatde dessa söta lingon insåg jag att det kanske var lika bra att gå hem, ta av de blöta kläderna och stanna hemma. Solen hade trots allt gått ner och jag hade lite tappat upptäckarlusten. Nu var klockan 13:40 och jag kom återigen gående över parkeringen. Jag hade då varit på äventyr i 30 minuter (just precis, inte en minut mer än en halvtimme!) och hoppades att ingen som såg mig dra iväg med all packning skulle se att jag redan kom tillbaka. Jag korkade upp temosen, drack mitt te och åt min äventyrsmatsäcksfrukt hemma i köket...Vilken dag, vilket äventyr!

Jag bara måste dela med mig av en av de låtar som gör mina dagar just nu...

Be proud of who you are.

 

Nu ska jag pussa på mitt lilla marsvin med urinvägsinfektion och fundera över hur man kan räkna på trappsteg med olika funktioner.

Matematisk begreppsbildning. Jag har alltså snart läst två och ett halvt år på högskolan. Efter jul har jag två terminer kvar tills jag är klar och färdig lärare. Just nu, alltså tredje terminen från slutet, läser jag just denna kursen. Matematisk begreppsbildning. Med bävan i bröstet och svett i ansiktet har jag kommit närmare och närmare kursen som skulle bli döden. Nu är den här och jag tycker bara att det är sjukt intressant. Jag blir pirrig av att lösa ett krångligt tal med en något krångligare ekvation. Självklart kan väl inte det här hålla i hela 15hp, det tror inte jag heller. Antagligen ska man väl stupa på den där fördömda salstentan men än så länge lever jag med hopp om att jag ska klara mig en bra bit på bra framförhållning, att ligga steget före, läsa mycket och hålla mig positiv till det hela!
Bring it on!